Förra veckan kom min chef in och riktigt sprudlade av glädje. Jag blev ganska illa berörd, och frågade vad som stod på. Eller, ja, jag frågade "vad i HELVETE står på?". Då förklarade hon att hon lyckats anställa ännu en assistent, och att vi nu kunde få avlastning i vår tunga arbetsbörda. För er som följt denna blogg ett tag har det ju varit tydligt hur min arbetsbörda ser ut. Man kan säga både A och B om den (bland annat har den möjliggjort just denna blogg), men något man definitivt inte kan kalla den är "tung".
Efter att hon sagt detta satt jag en stund med öppen mun och försökte samla alla motstridiga känslor som kom till liv inom mig. Jag försökte skratta, men det lät mest som gråt. Maggans beslut att anställa ännu en assistent är utan tvekan ett av detta århundradets allra sämsta och mest obegripliga beslut. Och då räknar jag med invasionen av Irak, Madonnas rap i American life, samt alla som fått gossebarn och gett dem namnet Kevin eller Liam.
Idag talade vi ut. Jag hade med mig en lista med saker jag ville ha sagt, men den la jag ganska snabbt åt sidan. Istället talade vi ut om allt mellan himmel och jord. Det skrattades mycket, och gräts en hel del. Maggan hade laddat upp med choklad och näsdukar, gudskelov!
Nej, nu ska vi springa iväg och anmäla oss till Tjejtrampet. Vi ska cykla tandem!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Hahahaha, snälla, gör inte sådär!! Jag dör!
Det är som en betingad reflex för dig, den där apan.
Ja, särskilt när den dyker upp sådär oväntat. Känner mig lite som Alex de Large post-treatment.
Fast med skratt istället för ångestskrik, väl?
Med ångestladdat forcerat skratt!
Ja, så länge vi skrattar är jag glad!
Post a Comment