Obildad

Teater kan vara en så jobbig konstform. Det är alltid samma sak: hårda stamp i golvet, skrik, gälla manierade skratt, spott mot parketten. Alltid samma sak. Jag blir precis lika illa till mods varje gång.

-Jag haaatar dig!
-Inte lika mycket som jag hatar mig själv!
-Ha ha haa!
-Jag har just avslutat ett långt och destruktivt kärleksförhållande med min mor!
-Ha ha haa!
-Jag avskyr mig själv! Min gud, jag är så försmådd!
(Hårda stampanden, möbler som kastas omkring, skrik)
-Vad tar du dig till?!
-Jag ska DÖDA dig!
-Inte om jag hinner före!
-Jag är så ensaaam!
(Kvinnan kastar sig ner på golvet, sliter sitt hår, stöter underlivet mot en byrå medan hon skär sig med en krossad spegel)

Ridå.


Det där kan förstås ha varit någon söndagsmiddag.