Stangertz

Idag mejlade jag mig sjuk från jobbet. Ja, ni läste rätt. Förutom att jag har ett jobb som inte kräver någon som helst produktivitet kan jag även mejla mig sjuk. Det ger inte de bästa förutsättningarna för att "få någonting gjort", så att säga. En liten törn i min kalla svarta sten innanför bröstbenet är dock att den där katt-klappande apan antagligen provsitter min skrivbordsstol i detta nu.

Jag såg en hemsk film igår. Filmhuset visade Halldoffs Det sista äventyret, och på inrådan av Croneman gick jag och såg den. Det var ett mycket olyckligt beslut. Två timmar av 70-talssläpiga repliker ("Hu många haru lega me?!", "Ha väl ente du me å göra!", "Vafan, ja bli ju skitlessen!", "Amen du behöve ju ente skrika på me förde!", "Felåt då!").
Jag orkar verkligen inte skriva mer om den där deppremerande dyngan. Göran Stangertz som en ful och ofattbart osympatisk "antihjälte" som plågar och misshandlar sin stackars tjej och sedan går omkring i en dammig park och fulgråter, varpå han börjar tjata om fiskar och åker roddbåt med en tjock man, och avslutningsvis inleder ett platoniskt förhållande med en krallig psykskötare som verkligen borde ha applicerat gestaltterapi på sitt skådespeleri.