Farväl till valpen

Ännu en meningslös helg till ända. Men jag vill inte att det här inlägget ska handla om Stockholms tröstlösa nattliv. Det här inlägget ska, eller åtminstone vill, handla om varför jag nu byter mobilnummer, mejladress samt går ur Facebook. Det handlar om ensamhet. Självklart också om oresonligt hat, men det vet vi ju redan.

Lördagkvällens ledsamma kedja av besvikelser och slumpmässig illvilja börjar i kön till Scenario på Kungsholmen. Kön består av mig och min syster. I tjugo minuter står vi och droppar sarkasmer till varandra, för att till slut komma ner till en halvtom lokal. Det här får illustrera dels den autistiska rörelsens tilltagande inflytande i Stockholms nattliv, dels hur lätt det är att på en sekund bli på fel humör (aka rättshaverist).

I studentskrapan pågår samma natt ett försök att komma in i Guinness rekordbok med världens största inflyttningsfest. Den absurda säkerhetsnivån tillåter dock inte att man kommer in utan en personlig inbjudan av en boende, så jag ringer en avlägsen bekant som möter oss vid ingången. Dessvärre gör alkohol honom lätt psykotisk, varför han tittar på resten av sällskapet och frågar: "Och ni, vilka är ni? Vad ska ni göra här?", samt: "Det kommer inte vara fritt inträde där uppe, det förstår ni va?". Allt med en svettig och allvarlig min, ackompanjerad av ett Christer Pettersson-stissigt rörelsemönster. Mycket olustigt.

För att komma in måste man passera en säkerhetskontroll som föranleder skämt av typen: "Får man ha vätska i handbagaget?". Lysrör, uniformerade vakter, elektroniska lås på dörrarna. Jag möter glada människor som manar mig: "Öppna en dörr, vilken som helst, det är fest överallt!". Jag följer uppmaningen och möts omedelbart av ett ansikte som uttrycker: "Vem är du, och vad fan gör du här?", samt en mun som säger: "Det här är ingen öppen fest, bara så du vet!". "Det är okej" säger jag, "jag tänkte bara bajsa i din diskmaskin!". Naturligtvis stjäl jag alkohol så fort tillfälle bjuds. Men jag lyckas inte uppnå det obekymrade känslotillstånd som är så essentiell i situationer av den här typen.

Överallt är starkt upplyst av lysrör, så fort man vidrör något hörs ett högt krossljud och vart man än tittar möts man av en ordningsvakt som förmanande signalerar "NEJ!" med hela sitt väsen. Jag blir törstig av att befinna mig under dylik press, så jag tar ett vitt plastglas och går hukande in i ett rum och stammar: "Jag skulle vilja ha lite vatten...", och möts av: "Jaha, och vem är du?". Efter att ha upprepat samma fras till en man som blockerar diskhon och fått svaret: "Jaha?" brister det för mig. Jag släpper plastglaset i golvet och säger: "Jag klarar inte av detta mer! Jag är värd så mycket bättre!". Jag går ut ur rummet och hör: "Men du kan ju inte bara släppa glaset sådär!". De håller kvar min syster och förtydligar: "Vi tycker att det var väldigt trist av din bror att släppa det där plastglaset på golvet!". Men hon bara: "Släpp mig, otäcka arbetare!".

Vi avslutar denna ledsamma natt på Kvarnen, och nere på toaletten får jag en nästan taktil förnimmelse av den rena ensamheten. Den får symboliseras av ett handfat till brädden fyllt av spya. Jag står en stund och tittar på mig själv i spegeln, med handfatet i synfältet. Under skosulorna krasar det av krossat glas. Och jag säger högt till mig själv: "Du är ensam."