en vanlig söndag. Vaknade klockan ett på eftermiddagen efter att ha snoozat i tre (3) timmar. Mobilens alarm inkorporerades i drömmen och blev till ett stort antal bombladdningar som skulle desarmeras i tur och ordning, med sex minuters mellanrum. Efter detta, uppstigen till det grå vinterljusets kranka blekhet beslutade jag mig för att inte, i motsats till vad jag kände för mest av allt just då, lägga mig igen för att aldrig mer vakna. Istället åkte jag och såg Lars Tunbjörk på Moderna.
Utställningen bestod av ett antal foton Tunbjörk tagit runt om i landet från tidigt nittiotal och framåt. Den del som intresserade mig mest hette Vinter och behandlade enligt konstnären själv årstiden som ett mentalt tillstånd. Det var svensk ful-socialrealism för hela slanten. Men vad som kunde ha blivit ännu en kall snapshotblick på fult upplysta dagrum, smaklösa interiörer hos borlängebor, fula uteplatser med smutsiga snödrivor i förgrunden, det blev något annat, en smula varmare och mer inkännande. Vilket verkar bero på att Tunbjörk förmodligen inte tycker illa om människor, som jag upplever att Jens Assur gör efter att ha sett hans Umeå-utställning på Färgfabriken.
Det fanns en bild som först gjorde mig ledsen, sedan arg, men efter hand ganska öm om hjärtat. Bilden föreställde ett hörn av något centrum i Avesta. Antar att det rimligtvis inte finns så många fler än ett, men motivets anonymitet gjorde det lika svårt som irrelevant att placera det. I fonden ett Lindex-skyltfönster med två väldigt ensamma skyltdockor. Mitt i bilden en riktig icke-plats. En vindtunnel där man alltid blir olycklig när man ser sig själv i skyltfönstret. Till höger i bild ser man en illa klädd kvinna sitta och äta en ensam middag på en solkig hamburgerrestaurang. Kvinnan är ful, och hon är obarmhärtigt upplyst av lysrör. Kompositionen påminner om Hoppers Nighthawks. Bilden är kort sagt något av det mest deppremerande jag sett i år. Men inte utan en viss obestämbar skönhet, som jag vill avhålla mig från att beskriva närmare. Dels för att den kanske inte låter sig beskrivas, dels för att jag bara skulle falla in i ett "vi är alla människor, lika fula lika vackra!" om jag försökte.
6 comments:
Jag hade inte sett det här innan Arbus-inlägget. Jag stod också länge framför den bilden.
Vissa andra var lite posiga, uppenbara; hela den estetiken är så ömtålig, man kan så lätt trampa snett, och alltid pockar en misstanke om att det slumpässiga är arrangerat (vad det nu eg. har för betydelse), och det har gjorts så länge nu; den här typen av lågmälda misärdokumentära "snaps".
Andra delen av utställningen (i andra rummet) med äldre bilder; noterade du hur de stilistiskt och färgmässigt var tidstypiska?
Nittiotalssprakigt i början, ljus monokromi och minimalism i slutet.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Eller jo: att vi alla är bundna av vår samtid.
Ja, jag tänkte på det. Särskilt bilden på tulpanrabatten bara sjöng tidigt nittiotal. Det var nästan komiskt, att det syns så tydligt i konstfoto och inte bara i reklam.
I knew you'd understand.
Ack ja, Tunbjörkutställningen. Jag gjorde det fatala misstaget att gå dit dagen efter att Mannen Som Gillar Bajs hade dumpat mig, ironiskt nog i sällskap med mannen som sedermera hånglade upp mig i Toscana. Jag var stel av ångest och återhållen gråt redan när vi gick in i första rummet och just vid bilden med kvinnan på hamburgerrestaurangen minns jag att jag började fundera över survivalrates vid hopp från Västerbron.
När jag hade bitit ihop genom hela utställningen och vi klev ut från det sista rummet blev jag stående mitt på golvet och bara storbölade. Snälle F stod och kramade mig i säkert fem minuter innan jag hade samlat mig så pass att vi kunde gå upp för trapporna. Såhär i efterhand känns det nästan som om vi utgjorde en liten installation i anslutning till utställningen.
Väldigt platsspecifikt i alla fall. Rätt utställning att gå på i en sådan state.
ETT sådanT borde det förstås vara.
Post a Comment