Moderna #2

Att gå på museum har alltid varit ganska krävande. Inte så mycket för att jag skulle ha för höga krav på det som visas, eller att jag skulle vara ointresserad av konst i allmänhet. Allt detta kan såklart stämma i perioder, men det stora problemet är att min självmedvetenhet alltid ökar med ungefär sex miljoner procent så fort jag går in i en utställningshall. Från den stunden är jag själv i lika hög grad som konsten ett utställningsobjekt. Sättet på vilket jag står, går och betraktar verken observeras av de andra besökarna. Man tar på basis av min minsta rörelse och subtilaste skiftning i ansiktet ställning till hur jag uppfattar, och i vilken grad jag förstår verket jag har framför mig.

Den här (med KBT säkerligen åtgärdbara) defekten gör mig i förlängningen naturligtvis väldigt reaktiv så fort jag känner mig betraktad i museimiljö. Många gånger har jag lagt pannan i djupa veck över någon minimalistisk låda av Donald Judd, eller fnissat åt någon av Cindy Shermans clowner. Men genom att helt och hållet tänka bort det faktum att jag över huvud taget har ett ansikte kommer jag hjälpligt runt problemet. Vad jag inte kommer ifrån är ett överdrivet intresse för de andra besökarna. Och med ett stort intresse kommer en beredskap för irritation. Som idag.

Nästan samtliga av Vinter-bilderna illustrerade antingen följden av ett mindre lyckat kommunalt beslut i någon ledsam håla, eller en obildad och smaklös familjs skrattretande inredningspreferenser. Man kunde skratta åt allt. Men jag kände så starkt när jag stod där att jag inte ville reducera vare sig verken eller de avbildade människorna till något man sneglar på varann och flinar åt, stärkta i förvissningen om att vi alla här tillhör samma akademiska medelklass, och att de på bilderna är några helt andra.

Visst, de var fula. Och de flesta hade säkert bokhyllorna fulla av porslinsfigurer. Men tittade man på fotografierna kunde man se att det var deras liv vi tittade på. Ingen poserade, ingen avbröt vad de höll på med, ingen tog någon större notis om att de blev avbildade. Folk drack öl, hånglade, väntade, spelade Jack Vegas, pratade, åt, var tillsammans, var ensamma. Allt medan vi stod där i en fönsterlös lokal och flinade.