Igår kväll var det tema:

Mara Lees Ladies på källaretablissemanget Agora, förlåt Forum (bara kul om man läst boken, men knappt ens då). Det var fullsatt i den suggestiva källaren. Senast jag var där bommade jag en cigg av Stig Larsson som satt strumplös i trappen, full som ett ägg och omgiven av tre blondiner. Nu var det en mer städad tillställning. Dramatenaktrisen Elin Klinga reciterade, och hon gjorde det med en så utpräglad radioteaternfrasering att texten nästan blev helt obegriplig. Då och då kastade hon hotfulla och spasmodiska blickar mot valda delar av publiken.

En Kim West staccato-reflekterade kring innehållet i boken, och gjorde så genom att räkna upp ungefär sex tusen referenser och inter- samt transtextuella allusioner varav minst 90% antagligen var omedvetna av författaren själv. Höjdpunkten kom när har klargjorde att romanen motsvarade en litteraturens monokrom, typ Kleins pannåer. Vad var de, blå?

Allt detta interfolierades av Terés Löfs atonala pianomisshandel, men också en fin Arvo Pärt-bit, som mest bestod av mellanrum. Det var hur som helst en upplevelse i sig att se Mara Lee sitta och digga till det mest brutala och ångestskapande hamrandet. Just där och då föddes min vilja att flytta ihop med henne också, inte i en gisten stuga på den irländska heden, men däremot i Prenzlauer Berg kanske. Eller varför inte lite ungdomligare, Kreuzberg? Där ska vi gå på parties, jag i blöja och hon utklädd till en litteraturvetenskaplig diskursanalys.