som lärare på Kärrtorps gymnasium en termin för ett par år sedan. Att jag hade möjlighet att göra det har helt och hållet sin förklaring i att Jan Björklund vid tidpunkten inte satt i regeringen. Jag var en ganska dålig lärare, hade många dolda motiv samt oklara värde- och värderingsgrunder.
En dag visade jag Nanni Morettis Caro Diario, en av mina absoluta favoritfilmer. Jag tänkte att eleverna skulle ta till sig hans kontemplationer och insiktsfulla omvärldsanalys. Det gjorde de dessvärre inte alls. Några somnade, flera tog långa toalettpauser, samtliga sms:ade nästan oavbrutet. Det snällaste de hade att säga om filmen när den var slut var att det var intressant att se hur det var förr i tiden. (Filmen spelades in 1990)
5 comments:
Jag vill tro att åtminstone en enda (typ han som satt längst ned i hörnet med luggen hängande i ögonen och en hemlig crush på klassens värstingkille, eller hon den socialfobiska som egentligen ville skrika åt sina sms:ande klasskamrater att hålla käften, men inte vågade, eftersom hon alltid rodnade och började hyperventilera när någon tittade på henne) tog filmen till sitt hjärta och bevarade den där, för framtida bruk.
Tack! Tänk om alla mina elever hade varit som du, Alice.
Rart, men då hade du haft ett tomt klassrum eftersom allesammans hade stått och smygrökt bakom en buske på skolgården, för att sedan gå in på toaletten och tupera luggen.
Som sagt.
Igen: rart. Godnatt.
Post a Comment