En vän till mig (gud, när ska jag sluta inleda alla inlägg så?) arbetar som konstnär. Han målar i en post-rembrandtsk stil, typ Odd Nerdrum: nakna, halvfula människor mot oxblodsröd eller rödbrun fond, uppställda i stiliserade kompositioner över den mänskliga existensens olika nivåer av moraliska dilemman, dödsångest och ömsesidig illvilja. Det kan låta som att jag gör mig lustig över hans val av motiv, men så är det inte. Han är helt fantastisk.
Han har en mecenat i en man som äger en utställningshall norr om Stockholm, och där brukar han ställa ut varje vår. Senaste utställningen innefattade en målning som jag hade modellerat för. Målningen innehåller en maskerad man i militärkläder, en äldre man med en bombladdning fasttejpad på ryggen, samt en ung man i färd med att slå sig själv i bakhuvudet med en hammare. Den förmedlar ett visst obehag.
När jag kommer till utställningshallen står det två personer framför tavlan. En av dem, en kvinna iförd ett slags folkdräkt med bjällror, är mycket illa berörd av tavlan och tycker det är olyckligt att den ställts ut. Bredvid henne står konstnärens vän K, också han konstnär. Jag har tidigare, åtskilliga gånger, pratat med honom om hans konst men aldrig begripit vad den går ut på. Det jag lyckats plocka upp är att det för honom är av största betydelse att hans konst inte ses av någon annan än honom själv. Den är till största del tankebaserad.
Jag önskar att jag kunde återge dessa två människors samtal kring tavlan ord för ord. Men det kan jag inte, och inser därmed att det här inlägget blir fullkomligt meningslöst. Vad jag däremot vill säga innan jag kryper ihop under bordet och sover en ångestriden sömn, är att K som svar på bjällerkvinnans Waldorfinspirerade konstkritik med ett knappt hörbart mummel säger:
- Det handlar om bevekelsegrunder.
Jag fattar verkligen inte. Och, eh, ingen av pojkarna på bilden är den som skrivit inlägget.
No comments:
Post a Comment