Öppna dörrar

I början av åttiotalet hade Åke Söderlind ett program på tv där han tillsammans med diverse inbjudna gäster samtalade kring relationer, kärlek och jämställdhet. Det sista ämnet avhandlas här, från 1984. Det är Lars Jalmert, en påläst och sympatisk forskare i psykologi som inte riktigt lyckas dölja sin trötthet inför den konservative riksdagsmannen Tore Nilssons tunna resonemang. Och inte minst socialdemokraten Margareta Persson, som förutom att hon är feminist är kusligt lik Gudrun Schyman i sin nästan fulländade retorik. Sedan är där också en darrig Marianne Rasmusson som mest verkar sitta bredvid Nilsson för att åtminstone lite decimera pinsamhetsnivån. Och samtalet styrs med lätt hand och lyhört öra av Söderlind, som nästan konstant har ett tvetydigt (och snäppet för roat) leende på läppen.

Lika mycket som man njuter av ett debattprogram där folk får prata till punkt (ja, jag är Kapten Stofil), lika mycket deppremeras man av att samma diskussion idag nästan skulle kunna föras mellan Schyman och Alf Svensson. Nu kanske det är orättvist att nämna Svensson då han är dement, men han och Nilsson har många retoriska grepp gemensamma. Exempelvis använder sig båda av fullkomligt ovidkommande exempel för att föra fram sina budskap. Kanske har de läst i tidningen om en kvinna som gärna stannar hemma med barnen i tio år etc. De har också samma ovana att hitta på allehanda forskningsresultat som till exempel visar att barn som haft yrkesverksamma mammor löper större risk att få psykiska problem i vuxen ålder. Dessutom misslyckas båda lika kapitalt att charma in sig hos motståndarsidan. Svensson med sin Café Norrköping-air, och Nilsson när han säger att han minsann hjälper till därhemma, han är jämställd, nästan.

Jag slår ju in öppna dörrar.