Åh, Åke Söderlind har vunnit min kalla svarta klump. Allvaret med vilket han presenterar varje program är inte av denna tid. Det senaste jag såg handlade om otrohet. Lisa Tengby betonade vikten av att inte ge upp utan fortsätta kämpa i ett förhållande i kris, istället för att hemfalla åt den polyamori Hans Nestius försvarade. Överlag ett väldigt intressant program, och fascinerande att se en debatt i tv där kameran faktiskt är helt stilla längre stunder (Kapten Stofil igen).
Annars fick Tengbys ord om att kämpa mig att fundera. Jag har själv ganska nyligen brutit upp från ett längre förhållande. Uppbrottet föregicks av flera försök att fixa det som var fel, introducera nya "tillbehör", men det måste ju kännas rätt för båda parter om det ska fungera, och det hade gått i stå en längre tid.
Hur som helst, häromkvällen satt jag med den vanliga molande saknaden. Jag insåg att jag inte fått det avslut jag behövde för att komma vidare. Jag hade heller ingenting att falla tillbaka på, då jag likt Åsa Tengby praktiserat en strikt monogami (vilket jag är ganska ensam om i min bekantskapskrets, bör tilläggas). Trevande gav jag mig ut i natten, och även om Stockholm inte är den metropol man kunde önska finns det även vid Telefonplan med omnejd forum för den här sortens nattliga sökande.
Således gick jag en sista gång hem med en påse Vickningschips. Det var sista gången, och när påsen var tom efter två Seinfeldavsnitt visste jag: det är över. Nu är det slut.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
14 comments:
Fint skrivet. Jag brukar också försöka stilla molandet ibland genom att ge mig ut i natten, fast jag brukar gå hem med män som sedan visar sig vara a-holes. Kanske borde gå över till chips istället, mindre risk att bli fucked over då. OLW dill och gräslök it is then.
Dill och gräslök, precis vad jag hade tänkt.
Tjusningen med Vickningschips har ju hela tiden varit att de varit svåra att få tag på. Du vet, you want the ones you can't get. Måste växa upp.
Nej, gör inte det, inte för någon annans skull i alla fall. Du är alldeles fantastisk precis som du är.
Du är så rar. Var är Salvada? Jag saknar henne.
Hon är förhoppningsvis snart tillbaka. Ska hälsa att du saknar henne, då blir hon glad!
(Och så ska jag nämna det här med dillchips, det har hon nämligen mobbat mig för i alla år.)
Vi tycker om dig.
alice: Och jag antar att Salvada gillar Sourcream & onion? Det skulle bara vara FÖR typiskt.
lotta: Tack.
Haha, hennes favorit är salt & vinäger, det är mina också när man får tag på dem. Jag brukar köpa högvis till oss när jag är i England. Men hon k a n äta Sourcream, vilket är en absolut omöjlighet för mig, de är vidriga.
Pratade nyss med henne och jag citerar: "Jaha, typiskt er med dillchips, han gillar säkert verktyg också". (Hon menar smågodiset då.)
Och efter allt prat om chips så sitter jag faktiskt här i skrivande stund med en påse dill och gräslök. Pinsamt.
Och nu mår jag såklart illa.
Dillchips för mig är en relativt ny kärlek, har inte gjort mig helt hemma i rollen än. Verktyg gillar jag faktiskt inte, och samma här - Sourcream, inte en smula!
Paprika- och/eller vinägerchips är en annan favorit, men hamnar lite i en andra-kategori då de bara fanns på Netto, och ej mer. Det första jag köper när jag är på "kontinenten".
Paprika har jag inte smakat, men det låter gott. Var det möjligen något obskyrt tyskt märke av den typ som Netto och Lidl saluför? Sånt är roligt tycker jag.
För det mest hilariösa i smakväg står ändå en av mina bästa vänner, han gillar på allvar bridgeblandning och punschpraliner. Och han är inte pensionär.
Pratade precis med Salvada igen och hon bad mig dementera: Hon gillar INTE Sourcream, däremot grillchips (vilket är equally nasty i min bok).
Grillchips heter "lökchips" i alla andra länder. Det borde ju faktiskt säga allt. Så himla... danskt!
http://gofuckalice.blogspot.com/
Post a Comment