Working girl

En chef från högre ort (inte Maggan alltså) har låtit meddela att mina arbetsuppgifter inom kort kommer undergå vissa förändringar. Mina ansvarsområden ska utvidgas, mina dagliga sysslor blir (mer) intellektuellt krävande. Jag har sett fram emot det här sedan jag började arbeta för denna, vad ska vi säga, institution. Men nu vet jag inte längre. Ansvar, det har jag alltid ansett vara för andra. The huddled masses till exempel. Nej, jag sitter nu och tittar på foton från Skalitzer Straße och föreställer mig en obekymrad tillvaro.

När jag kommer in på de här ämnena blir jag alltid så obstinat. Jag blir som sexton igen. Till och med inför min pappa, som jag anstränger mig så för att verka vuxen och samlad inför, kan jag brista ut i:

- Jag fattar inte hur man kan jobba nio timmar om dan för att sen komma hem till en trist äkta hälft, fula barn, läsa Expressen, kolla på nåt idiotiskt tv-program, och sen bara dö!

Dessa utbrott följs i regel av generad tystnad från min fars sida, samt något krystat skämt från min.

Men bara att behöva sysselsättas av någon utomstående kraft så stora delar av varje dag, det förbryllar mig. När det finns så mycket man helt oreflekterat gör på egen hand om man bara ges tillfälle. Bland annat ingenting, en personlig favorit. Men jag ironiserar inte här. Jag menar inte det här som "Bosse på marknadsavdelningen" gör när han säger att han gärna skulle legat kvar i sängen oktobers första riktiga vintermorgon. Nej, Bosse. Det vill du inte alls.

Jag tänker makronivå. Jag tänker samhällen med hög arbetslöshet och ett levande kulturliv. Malmö, Rom, Berlin. Gud vad pinsamt det här blev. Nu: beta-blockerare!