Ger du mig kniven där är du gullig

I fikarummet idag pratade jag lite med min favoritkollega. En platinablond kvinna som gillar italienska bakverk. Jag avskyr italienska bakverk, och är inte särskilt förtjust i att det enda hon vill tala med mig om är Italien.

Så idag styrde jag in samtalet på ett annat spår, nämligen livet. Pratstunden lämnade mig naturligtvis tom och desillusionerad. Jag minns brottstycken: "Skyhöga studielån", "Ansvar", "Tjäna sina egna pengar", "Barn", "Mat på bordet". Jag är inte helt säker, men jag tror att jag skrek rakt ut vid ett tillfälle.

Vilket får mig att undra: Hur kommer det sig att man inte oftare ser människor ligga i fosterställning och skrika? Just den impulsen är något jag flera gånger dagligen måste kväsa. Det kan handla om en kroppshållning vid en busshållplats. En människa som så uppenbart vantrivs med hela sin tillvaro, men inte lyckats formulera denna vantrivsel på annat sätt än genom en omedveten sublimering som tar sig uttryck i oinspirerade kulturella referenser (ja, ni vet ju vad jag syftar på vid det här laget) och ett ledsamt yttre.

Det kan också handla om ett mobilsamtal man hör på bussen:

- Men håller du på och äter nu? Vi skulle ju äta tillsammans ikväll.
- ...
- En hel Vesuvio? Måste jag äta själv nu?
- ...
- Det var ju därför jag tackade nej till att gå på den där pjäsen, att vi skulle äta tillsammans!
- ...
- Jaha, du kommer inte bli mätt på pizzan...
- ...
- Men då ska vi umgås! Du ska inte sitta vid din data hela kvällen. Lovar du det?
- ...
- Om du sitter framför datan, då har jag ingen användning för dig, förstår du det?