Hej mina vänner!Låt mig berätta att:

Natten sänker sig över Västberga industriområde. Natten började klockan fyra i eftermiddags och kommer fortsätta en bit in på Mars nästa år. Detta gör mig så deppremerad att jag skulle skrika, om jag hade kraften. Men det är ju en sådan banal och pubertal ångest. Lite som "alla är idioter!". Lika meningslös, om än lika giltig.

Om ni inte har något speciellt för er lördag klockan 19:45 så tycker jag att ni ska gå och se Lost holiday på dokumentärfilmsfestivalen på Zita. Jag såg den igår och blev alldeles matt av lycka. En tjeckisk turist hittar en resväska i en container på en flygplats i Göteborg. Väskan är tom sånär som på en påse med oframkallade filmrullar. Han kommer hem till Prag och framkallar dem och får tillbaka drygt 750 foton på en grupp asiatiska män fotograferade runt om i Skandinavien. Ingen vet vilka de är och tillsammans med regissören Lucie Králová och några andra konstskoleelever gör de det till sitt uppdrag att ta reda på männen och ge dem bilderna.

Filmen är så smart och rolig. Kameran zoomar in tätt på de absurt konventionella semesterbilderna till suggestiv och dissonant musik. Vi får möta en urgammal sinolog med långt vitt skägg som talar i haiku om det kinesiska rikets samlade mystik. Filmarna visar bilderna för folk på sydkoreanska ambassaden som tror att männen är från Nordkorea: "They like to wear suits!" säger en ung kvinna och tittar in i kameran med ett skälmsk leende, så man vet inte riktigt vad det betyder.

Gruppen ger sig av till Skandinavien och följer de asiatiska männens spår. De hittar fjordarna och statyerna framför vilka männen poserat, och de pratar med folk som kanske minns dem. Det är gruppens möten med svenskar som får en att inse hur utbredd och välcementerad bilden av "den stela svensken" verkligen är. I en helt obetalbar scen försöker Králová genom en svensk polisman vid flygplatsen i Göteborg få reda på hur många kineser som sommaren 2001 anmälde en stulen resväska. Jag vet inte om jag någonsin har sett begreppen "låst", "omöjligt" och "nej" åskådliggjorda med större trovärdighet. Jag menar, jag i likhet med andra tänkande människor spyr ju så fort jag hör någon ens andas frasen "svenskar är så stela och tråkiga", men det här ägde faktiskt en sorts sublim skönhet. Frasen utgjorde, med alla sina skiktningar av referenser och förförståelse, ett helt vettigt axiom för att verkligen förstå djupet av denna polismans regeltrogenhet. Och därtill: finns inga regler måste de uppfinnas!

Vilket ganska sökt leder mig in på en bok jag läser nu. En Åke Daun har från enkätsvar sammanställt till begriplig om än ganska trist text sociologiska data på dels svenskars, dels italienares identitet och kultur. Jag orkar inte redogöra för bokens innehåll just nu, men kom att tänka på en sak med italiensk byråkrati. Den initiala reaktionen hos en tjänsteman i Italien vid alla enskilda tillfällen av yrkesutövning gentemot det civila samhället (alltså dig), är alltid ett bestämt "NEJ!". Det kan handla om studentrabatt på busskortet ("Det där internationellt giltiga studentkortet är inte giltigt här!"), taxiresor ("Den adressen finns inte!"), polisen ("Du finns inte!"). Men gemensamt för alla dessa mycket traumatiska situationer är att det alltid ordnar sig till slut. Bara man ger byråkraten i uniform tillfredsställelsen i att få invagga en i tron om att det är omöjligt, för att sedan få vara den som är potent nog att rucka på det rigida (men i själva verket mycket diffusa) regelverket.

Den här kulturen är förmodligen vanlig i alla länder där staten är svag eller av andra anledningar inte är att lita på. Kanske gäller detta också Tjeckien, vilket antagligen är varför Králová inte kan dölja sin häpenhet inför göteborgspolisens rigiditet. Se filmen!



Jag tycker killen i solbrillor är sötast. Vad tycker du?