Sill med sill, sill, sill, och lite dill.

Varför kan jag inte ta det här på allvar? Är det för att man är alltför van vid Krogkommissionens slentriansågningar, eller är det något annat... Jag tänker på en novell av Joakim Pirinen från Den svenska apan, som gör sig bäst när han läser den högt. Och det gjorde han för några år sedan på Björkhagens bibliotek. Det är Evert Taube som kommer in på Den Gyldene Freden och beställer av servitrisen allt som finns på menyn och tusen andra saker. Alltihop marinerat, smörstekt, gratinerat, flamberat, och Pirinen reciterar Taubes oändliga lista över vidrigheter med en darrig gammelmansröst.

Det är inte det att jag misstror Krogkommissionens jobbiga "måleriska bildspråk", (eller, det är klart jag gör, men) det är bara att just i den här recensionen känns det så platt allting. Man beskriver en toast:

En "brödrätt", superkaxig i sin enkelhet, rymmer två skivor rostat bröd inlindade i en snövit tygservett. Det ena en skiva surdegsbröd gjort på levain (en franskättad surdegsbas), det andra en skiva danskt, mjuksyrligt och kärnigt rågbröd. Intill en halstablettstor klick smör, en mandelformad klick baconfett - jepp, det där vita som blir kvar i stekpannan - och i mitten en skvätt kraftigt doftande, mörkgul rapsolja. Skamlöst. Ett grandiost "fuck you" åt Atkins.

Det är så dumt bara. Det är ingen "brödrätt", det är rostat bröd med fett. "Skamlöst"? Det är som att hålla upp en bild på Stakka Bo iförd 90-talskjol, och bara: "SKAMLÖST!". Och "'fuck you' åt Atkins"? Vem har skrivit detta? Vem har betalat? Vem har hackat DN:s hemsida?