Jag har suttit framför fönstret och flackat med blicken. Oroligt har jag tittat dels på skymningen, dels på väggklockan. Men allt verkar vara i sin ordning.
När lugnet infunnit sig tittade jag på Ria Wägner och hennes bakande gäster. Deg gör sig förtvivlat bra i svartvitt, visst är det så? Och den knådande kvinnans lyckliga iver, återhållet lyckliga iver, är hjärtnypande. När apostlabrödet är färdiggräddat kommer kandidat Fredriksson, länsmästare Torstensson med fru, samt gamla fru Ellen in i finrummet och idkar en gammal form av umgänge man sällan ser idag. Och under den behärskade ytan pågår en kamp, en ångest utan slut. Ria Wägner vinkar och ingen förstår längre vad som händer.
No comments:
Post a Comment