Idag hände något glatt, varför jag firade lite genom att köpa en blå Chimay på Klarabergsgatans Systembolag och dricka den gatan fram. Det är en jättebra vinteröl, på det att man blir varm och mosig och inte låter sig bekommas av bristen på sol och gamman. Ölen uppdrucken var jag mycket riktigt varm, trött och mosig. Gick så och såg filmfestivalens förmodligen minst omtyckta film. Åtminstone om man räknar på hur många som gick ut ur salongen innan filmen var slut (ca 18 st, och det var en liten salong också!).
Filmen hette Phantom love och var regisserad av en Nina Menkes. Den var svartvit, innehöll knappt någon dialog och hade ett av filmhistoriens mest deppremerande och oinspirerade samlag som tio minuter lång inledning. Sedan följer två timmar där i stort sett tre scener upprepas och varieras för maximal effekt. Serien inleds med samlaget, återigen: Extremt deppigt. (Mannen juckar, kvinnan ser apatiskt upp i taket.) Sedan går kvinnan genom en korridor och kliver förstrött över en boaorm (som väser! Väser boaormar verkligen?), varpå vi ser henne på jobbet vid roulettebordet. Mellan dessa scener klipps telefonsamtal mellan mor och dotter in:
- I think you should be nicer. What is the word... kinder.
- But mother...
- No, you should be nicer. Be nicer, then everything will be ok.
Mamman ringer hela tiden, och skulle vi inte fatta bistår Menkes oss med närbilder på en simmande bläckfisk. Den halvunga kvinnan tar hjälpligt hand om sin riktigt störda syster, som står i sin lägenhet och under överinseende av sina två jättehundar sopar omkring allt sitt junk i en hög på golvet, än hit än dit. När hon inte skriker rätt ut. Alla talar med en trött och obehaglig polsk brytning.
Som sagt, halva salongen gick första halvtimmen och filmen var inte rolig alls. Men jag tyckte om den i mitt mosiga tillstånd. Jag hade ändå inte varit i stånd att greppa en handling. Vid ett tillfälle var jag tvungen att säga till en amerikansk tjej att stänga av sin mobil när hon satt och sms:ade. Ljuset gav mig huvudvärk.
- The light gives me a, what do you call it, headache...
sa jag med en obehaglig polsk brytning.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
8 comments:
Vad bra att det hände något glatt idag!
Jag är så glad! Berättar sen.
e, jag måste veta: hur slutade filmen?
Lät lite som...mitt liv.
Men vill veta om glädjen!
Torgnysdotter: Nu driver du väl ändå med mig? Om inte, så: Kvinnan ligger i sängen, vaknar av att chefen ringer och säger att hon är försenad till jobbet. Hon ställer sig sakta upp, står naken i motljuset från fönstret och vänder sig mot betraktaren. Fin.
Salvada: Ha ha! Ja, jag tänkte lite på dig, både med syrran som sopar sitt junk fram och tillbaks, och modern inte minst. Bläckfisken!
Glädjen kan inte röjas i nuläget.
tro mig, surprisefilm 2 (31 kilometers hette den tror jag) var ännu mindre omtyckt. Inom filmens första femton minuter hade säkert uppåt 50 personer lämnat salongen (inklusive jag). Resten satt kvar och skrattade åt filmen (en skräckfilm).
Man ska inte skratta åt film.
åh, tack! Jag driver aldrig med någon. Någonsin.
Post a Comment