TOMHETEN

Så såg jag alltså Rodolphe Marconis dokumentär om Karl Lagerfeld igår. Salongen var fullsatt av modebloggare, och kvinnan bredvid mig satt och stenograferade. Eller så tecknade hon, det var svårt att se i mörkret. Formen var väldigt traditionell; man fick följa Lagerfeld i hans arbete i studion, vid skrivbordet, på mingelpartyn och i förberedelserna inför visningar. Han fotograferade sina modeller på morgonen på gården till sitt mansion i Paris, i en regelrätt fotostudio och i spegelsalar upplysta style Barry Lyndon. Efter en särdeles hysterisk visning inför ungefär tusen åskådare och lika många fotografer tog han en stenad Nicole Kidman åt sidan och fotograferade henne mellan två stanniolväggar i något renässansslott.

Mellan dessa scener intervjuades Lagerfeld av Marconi. L satt avslappnad i en elegant soffa och svarade välformulerat på M:s ohyggligt lama frågor. Till exempel ville han veta när L insett att han var bög, vilket tog honom åtskilliga framstammade bisatser att uttrycka. L lät honom våndas en liten stund innan han sa något i stil med: "Vilka slags känslor syftar ni på? Tala ur skägget och sluta stamma!", och kunde på så vis framställa sig själv som den spirituella dandy han self-promotat sig som.

Hade jag haft ett anteckningsblock och en penna med mig på visningen skulle jag förmodligen skrivit TOMHET med stora bokstäver mitt på sidan. Nu är det ju knappast en skarp iakttagelse att hävda att modevärlden bygger på ytlighet och intellektuell grundhet, och det är ju dessutom att felslut att klandra den för det, i och med att just bristen på beständighet och så kallade eviga värden är just dess grundvalar, med en ny kollektion varje säsong osv. Naturligtvis känner man den ihåliga tomheten i Nicole Kidmans kolade skratt efter att hon gått Chanels runway arm i arm med Lagerfeld inför sex hundra miljoner smattrande blixtar. Och middagsbjudningen där varje "kvickhet" av L omedelbart upprepas av tre assistenter eller modeller.

Men tomheten som drabbade mig var den i Lagerfelds plattityder där han satt i soffan och inför en av beundran förlamad dokumentärfilmare pratade om medelmåttighet (ni har hört det förut), sin mammas uppfostringsmetoder (ni har hört det förut) och vänskap (det måste hänga ett damoklessvärd över alla relationer, de måste konstant prövas, annars är de inte värda något). Det var två slags tomheter: dels den hos tonåringen som ser allt i svart och vitt och vet allt väldigt bestämt, men i själva verket inte vet ett skit. Det var dels de intränade fraserna hos gamlingen som i sitt fördementa stadium upprepar dessa för att det inte ska märkas hur förvirrad han är. Nu menar jag inte att Lagerfeld är dement, men han (precis som vem som helst skulle vara) är skadad av att utgöra ett slags intellektuellt alibi i en annars fullkomligt antiintellektuell miljö. Hans trötta yuppie-elitistiska one-liners blir bland alla småberusade modeller och hangarounds upphöjda till något som verkar betyda något - till den grad att han själv till slut tror det.

I en talande scen i filmen sitter Lagerfeld i en flygplansstol (i vad jag antar är hans privata jet) och håller i en svart kudde. Marconi är uppriktigt intresserad av kudden och ställer fråga på fråga. Frågorna följer detta mönster:

- Den här kudden fick jag av min mor.
- Vem fick ni kudden av, er mor?
- Ja, den hade ett broderat lok på framsidan.
- Ett broderat lok?
- Ja, men det är bortnött nu. Jag har kudden i en tygpåse, för det är inte mycket kvar av den.
- Varför har ni kudden i en tygpåse?
osv.

Men jag gillade inledningsscenen. Kameran snokade nyfiket omkring i Lagerfelds sovrum, letade sig fram förbi böcker och travar av modetidningar, fram till tretton (jag räknade) olika iPods på spiselkransen. Vi fick se honom välja dagens smycken bland hundratals ringar och armband utspridda på en lång obehandlad träbänk, och han öppnade två djupa lådor och bläddrade bland sina stärkta kragar. Mitt i sovrummet stod en säng, och ett långt lysrör var monterat vid varje hörn.