Mot den förlamande skammen ordinerade jag mig själv en promenade ner till min lokala återförsäljare av dagligvaror. Länge har en av de unga kassörskorna gäckat min livslust. Hennes hår är blont i en starkt hudfärgad ton, och hon har det i en arg tofs i nacken. Mascaran ligger i klumpar på ögonfransarna och en slarvig kajal ringar in hennes isblå mört-ögon. Hon tittar aldrig på en när hon säger hej, och detta hej (som i själva verket är ett hejhej) uttalas varje gång med exakt samma uttråkade, fallande tonfall.
Jag har en vän, han är sjuk. Varje gång han träffar en grupp människor samtidigt blir han tyst, tittar ner i marken och förpassar sin ångest till ett litet beige-rosa flickrum någonstans i Upplands Väsby. Det är just förutsägbarheten, har han förklarat för mig, i hälsningsproceduren som han inte står ut med. Han vet exakt vem som ska säga hej till vem, när och hur, att det blir olidligt att uppleva det i verkligheten. Jag tror det var någonting sådant.
I så fall drabbas jag av något liknande varje gång jag står och lägger upp mina varor på bandet framför denna kvinna. Men en dag (och detta är sensmoralen) förändrades detta. En man stod före mig i kön, och han talade inte svenska. Så kassörskan pratade engelska med honom. Och det var den mest sublima kassörske-engelska jag hört i hela mitt liv. Det lät som att hon stod i kassan till en seedy slakteributik i någon av Liverpools mest deprimerande grannkommuner. Ni ska veta att det var vackert. Men sedan:
- Hejhej.
2 comments:
bord einte du bara ta å springa några varv i skogen, läsa nån feel goodpocket (med lite, retande skräckinslag) och äta så jävla mkt godis du bara kan smälla i dej och inse att du inget att har att förlåta dej själv för, ja att allt är glömt och att du inte behöver bry dej
Usch.
Post a Comment