Grått dis

Tog ledigt från jobbet idag och gick en lång promenad in till stan. Gick via Liljeholmen, längs med Årstaviken, via Skanstull och norrut. Det är väldigt vackert att gå skogsvägen mellan L-holmen och S-tull. Det byggs väldigt mycket i början av vandringen, stora rör ligger utspridda i skogen och armeringspålar sticker upp ur vattnet. Och de alldeles nyuppförda husen i det som en gång var ett industriområde ser förmodligen ut precis som de gjorde på de första sterila idéskisserna i pastell. Samma absoluta renhet, unga taniga träd i förgrunden. Till och med samma lustigt olikfärgade balkonger i bleka färger (som ser ut att vara gjorda i sprött sockerglas). Det finns dessutom flera rostiga järnportar som leder rakt in i berget, alla med tunga hänglås på.

En riktigt lång promenad brukar kännas som det enda som hjälper när man skäms över att ha vaknat för sent, igen. Men det hjälper i själva verket aldrig. Därmed inte sagt att det inte ger någonting. Man får en fast rumpa, och det är väldigt belönande att sitta ner och dricka kaffe efteråt.

Jag stod en stund och tittade på Södersjukhuset från andra sidan viken. En helikopter landade och det lät otroligt mycket. Det måste haft att göra med att ljudet färdades över vatten eller något. Jag tänkte på broar. Jag stod mitt emellan Skanstullsbron och Årstabroarna. Och jag tänkte på att varje gång en bro ska byggas så är det alltid tusen människor som protesterar och menar att bron inte behövs. Nu stod jag och pratade för mig själv, som man gör när man befinner sig i skogsmiljöer. Jag spelade upp en diskussion mellan förespråkare och motståndare till ett brobygge just här, över till SöS. Motståndaren var saklig och menade på att det redan fanns tillräckligt med broar över Årstaviken och att skog och mark skulle ta skada av ökad trafik. Förespråkaren var mer emotionell och talade i affekt om "möten" mellan människor, och hur de underlättades om det fanns broar. Tror dessutom att just ordet "bro" användes i metaforisk betydelse.

Och när jag stod där och diskuterade med mig själv kände jag så tydligt att just där, mellan dessa två broar över till en befolkad stadsdel, kunde ensamheten bli väldigt stor. Jag kände mig inte särskilt ensam, men om man gjorde det var det just mellan två avlägsna broar man inte borde befinna sig. Jag tänkte mig det som en boktitel, min debut: Ensamheten mellan broar.