Halkkörningen gav mig, förutom nöjet att sladda omkring med en knubbig artonåring i passagerarsätet, även en dos ångest. Och den kan man formulera så här: Arton-nittonåringar framstår för mig som så jobbiga, distanslösa, omogna, osäkra och ständigt beredvilliga att visa sig duktiga. Men mest av allt, och kanske som summan av dessa brister, är de bara tråkiga. Min ångest väcktes när jag insåg att också jag är betydligt yngre än andra i min omgivning. När kan man börja umgås med folk som är tio år yngre än en själv egentligen? Jag klarar inte av tanken på att vara ett ungt och skojigt alibi som man inte kan ta på allvar! *obstinat och jobbig emokid_93*
Dessutom är jag för gammal för det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
19 comments:
Intressant. Jag har funderat över samma sak, men i motsatt riktning, eftersom jag (förutom Salvada) nästan uteslutande umgås med personer som är mycket yngre än jag. Jag hänger ju med min lillebror och hans kompisar jämt och ständigt, och de är tio-femton år yngre än jag. Vet inte vad det säger om mig, kanske att jag är ett omoget emokid i en vuxen kvinnas kropp. Och tanken på att vara en patetisk kärring som vill bonda med kidsen, den finns där ganska ofta. Fast idag är det enkelt eftersom jag är deppremerad: Alla hatar mig, oavsett ålder, inklusive jag själv.
Tror inte du behöver oroa dig för att inte bli tagen på allvar i alla fall. Och skönt att halkbanan gick bra!
Jag hatar inte dig, Alice. Tvärtom.
Har lite svårt att ta till mig det just nu. Men jag hatar inte dig i alla fall.
Jag är också en patetisk käring. Fast det värsta är inte att jag vill bonda med kidsen utan min övertygelse att jag är en av dem.
/En som också brukar hänga med sin töntige lillebror
Just "töntig" var kanske lite onödigt.
Nu skulle jag vilja säga något smart, för det här var intressant och något jag funderat en hel del på (fast mer i termer av ålder generellt, jag har väldigt svårt för att relatera till min egen just nu), men jag blev så trött helt plötsligt.
Egentligen tror jag ingen bryr sig så mycket så länge någon är yngre, det är snarare lite försigkommet: man är före sin tid, mogen för sin ålder etc. Att vara äldre är mer suspekt (och alla mindre smickrande motsatser). Och det här skulle jag kunna skriva en essä om, men det tänker jag inte göra.
Och jag kan helt relatera till de två andra kärringarna.
/sign ”brukade också vara yngst"
Håller med. Vet inte vad som tog åt mig.
Ah, mobbarsyster. Det här med att vara en av kidsen: Är man inte automatiskt en av dem (Eller ska det vara de? Är lite rädd att bli korrigerad av dig nu!) man har något gemensamt med? Jag tänker på den där hemska Brommafesten där jag åt middag med folk i min egen ålder som pratade husräntor och golfade på fritiden; det enda jag såg var ett gäng "vuxna" i svarta Mexx-outfits som jag hade väldigt lite gemensamt med.
Och så håller jag med H, jag tror att det är klart mer förlåtande att befinna sig i den yngre positionen, särskilt om man är kvinna.
Känns som om det finns massor att säga om det här, men just nu är min hjärna muddled av deppressivitet. Därför, E, undrar jag om du och mobbarsyster (och naturligtvis H också, om du befinner dig i Stockholm) vill gå på Bring All Your Friends på Landet imorgon? Jag tänkte gå dit, dels för att rekognoscera inför eventuellt DJ:ande, dels för att vända mitt deppiga tillstånd med lite alkohol. Vad sägs?
Alice: It's a deal!
Hillevi: Jo, men tar man sina yngre vänner helt på allvar då? Jag frågar därför att jag har vänner som är typ fem år yngre, år som märks. Kanske mest för att jag känner igen mig själv i dem, misstag jag gjorde etc. Och fem år, vad är det? Med äldre vänner däremot känner jag inget främlingsskap, annat än att de kanske vet mer om, vad vet jag, Dexy's? Jag svamlar.
Alice: Och jag håller med om att det är mer förlåtande att vara yngst (som kvinna), men det känns som två helt olika problem egentligen. Är du yngst i ett gäng blir du kanske inte tagen på allvar (jaja, hon växer upp!), men är man äldst riskerar man att få sina livsval ifrågasatta och misstänkliggjorda. Så.
Alice: Lugn, jag korrigerar bara mina småsyskon. Ren reflex.
Jag håller med om att det snarare är värderingar och läggning än ålder som avgör vilka man "hör ihop med". Är bara rädd för att ungdomarna inte ska se det så utan undra vad den där gamla tanten egentligen har i sällskapet att göra... När man får en vördnadsfull blick, då vet man att det är kört.
Och jag vill jättegärna gå på Landet!
Ba, "berätta mer om Madness!"
Storasyrran sammanfattade väl, tycker jag!
E: kanske handlar det om att ha kommit upp till en viss ålder, och en viss själslig mognad? Det är klart att det kan vara svårt att ta en pretentiös student på 21, som tror att han/hon vet allt, på allvar, men det handlar väl om i vilka sammanhang man umgås också, nichts?
Kanske skulle jag ha svårt att sitta och prata livets allvar med min nio år yngre killkusin, men vi har skitkul ihop när vi ses i andra sammanhang. Å andra sidan kan jag göra det med min syster som är åtta år yngre än jag (och som alltid har känts som min storasyster, vilket kanske i och för sig säger mer om mig).
För egen del så glömmer jag snabbt om någon är 25, 30, 35 eller 40 om den personen är en vettig och insiktsfull människa. Och några år hit eller dit om man är strax över eller under trettio tycker jag inte spelar någon roll alls.
(och NU lät jag urgammal. The horror.)
Alice, såg inte din kommentar förrän nu. Önskar att jag vore, men inte imorgon. Igår kväll och under förmiddagen har jag verkligen försökt komma på varför jag befinner mig här. Det gick... sådär.
Åh, vad kul att ni är på imorgon! Nu blev jag genast mindre deppremerad.
E: Fattar vad du menar, visst är det två helt olika problem. Jag tror egentligen inte att jag är så rädd för att få mina livsval misstänkliggjorda och ifrågasatta av mina peers (skiter rätt mycket i vad de anser, i alla fall de som golfar), mer isåfall känslan av att om kidsen också ifrågasätter mig så hör jag liksom inte hemma någonstans. Lost, ensam, ett freak!
Och jag skrattar åt "Berätta mer om Madness!" Kom på att jag kan göra en cool kombo som inkluderar både ungas och gamla referensramar genom att berätta hur bra det funkar att mixa en Dexy's-låt med Florence Valentin! Fatta vilken social butterfly jag är.
Mobbarsyster: Just så med ungdomarna. Jag var paranoid större delen av kvällen under min spelning på Ace (Viftar de och skrattar för att de gillar musiken eller för att de vill håna mig?) Dessutom var ju parametrarna extra muddled eftersom DJ = coolt, men gammal käring bland klubbkidsen = inte coolt.
H: Misstänkte att du inte befann dig här. Tråkigt! Kom hit snart!
Och E, jag tar alla mina yngre vänner på största allvar. Alltid. De är dessutom ofta mycket klokare än jag.
Nu måste jag sluta kommentera innan min deppression vänds i hypomani.
Åh, men hypomani är väl ändå roligare, no?
A: Nej, jag är ju i exil och möter mina inre demoner. Och DJ-kärring tycker jag låter urcoolt!
Fast jag är helt off i den här diskussionen (folk kräver att jag svarar i telefon, svarar på mejl) blev jag lite upplyft. Ägnade 45 minuter åt temat ”i min ålder” hos terapeuten i går: det här var bättre.
Post a Comment