Vägen till friheten, del 87346

I eftermiddag ska jag halka runt i en för ändamålet anpassad bil på Gillingebanan. Jag är ganska nervös, för jag har inte suttit bakom ratten på en bil på snart ett år nu. Senaste gången var i februari tror jag. Jag och mamma hade hämtat ett enormt skrivbord från några vänner på Lidingö. De har ett fint funkishus precis vid vattnet, och mellan kobbar och skär kan man se finlandsfärjorna glida förbi. De har slagit ut väggarna i övervåningen så med köket undantaget är där bara ett enda stort, ljust rum. Visserligen med afrikanska mattor och masker på väggarna, men ändå. Mammas vänner är antropologer med en dragning åt antroposofi, så när man kommer dit blir man bjuden på linsgrytor och teer som smakar svett.

Vi hade baxat upp skrivbordet på taket till mammas lilla tredörrars-Opel, och började köra upp för den ganska branta grusbacken upp till vägen. Då får bilen motorstopp och mamma faller in i sitt vanliga kris-mode: Omväxlande katatoni - hysteri. Omgående börjar hon "Nej, det här går inte! Vi får ringa bärgare, det här går inte! Jag klarar inte det här! Bilen välter, jag klarar inte det här!".

Nöder kräver helt enkelt att jag tar över ratten. Jag delar en del egenheter med min mamma, men beredskapen att hamna i ett hysteriskt tillstånd av vanmakt och förtvivlan ligger inte för mig. Jag kan däremot ibland känna stans största obehag (varför jag aldrig kommer kunna köra upp) men hysterisk blir jag nästan aldrig. Så jag kör in mot stan. Tanken är att mamma ska ta över när hon lugnat ner sig, men det händer inte. Så här har vår övningskörning sett ut de senaste åren; mamma är skärrad och jag sätter mig bakom ratten "tills vidare". Körkortstillståndet gick ut för ungefär sju år sedan, men både jag och mamma har inför varandra och oss själva inte låtsats om det. Mamma har dessutom intagit en kalmaritisk hållning (hon är från Småland) vilket innebär att om polisen stoppar oss behöver vi bara spela lite dumma och säga att vi glömt att tillståndet gått ut. Kanske ge polismannen en påse wienerbröd, vad vet jag.

En halv kilometer hemifrån, vid brandstationen ungefär, blir vi stoppade av en poliskontroll. Mamma blir hispig. Staccatoflämtar: "Herregud. Vad ska vi göra? Du har inget körkort. Hur ska det gå." Vi vinkas in av en allvarlig konstapel och jag ber till Gud att mamma ska hålla tyst. Minns nu att vi har ett skrivbord i kompakt ek på taket, något större än bilen själv.

- Kan jag få se körkortet tack.
- Vi övningskör... (säger jag. Mamma tittar fram och vinkar lite vekt.)
- Kan jag få se tillståndet?
- Mmm... (Här börjar mamma rassla med alla papper i handskfacket. Vi vet båda att något tillstånd inte finns där. Hon rasslar mycket hetsigt. Jag ler ett matt leende mot konstapeln, som inte ler tillbaka.)
- Eh, jag kan inte hitta det! Jag verkar inte hitta det!
- Får jag se ditt körkort? (Mamma ger det till polisen som går iväg en stund. Stämningen i bilen är kompakt. Obehaget är kompakt. Polisen kommer tillbaka, och ser mycket besviken ut.)
- Varför har ni ingen övningskörningsskylt?
- Har de stulit den igen?! (säger jag och tittar menande på mamma, som ler ett osäkert leende mot polismannen.)

Situationen är mycket löjlig. Jag och mamma är båda dåliga lögnare. Polisen vet att vi ljuger, och han vet dessutom att vi vet att han vet att vi ljuger. Alla inblandade är lika illa berörda av situationen. Men spelar man bara tillräckligt korkad löser sig allt. Vi får åka därifrån utan påföljder, bara vi byter förare. Just när det visat sig att allt kommer ordna sig börjar mamma hets-förklara varför jag överhuvudtaget satte mig bakom ratten. Jag försöker nypa henne diskret i armen och viskar: "Tyst! Det räcker! Gör inte så att han ändrar sig!".

- Eh, jag blev så skärrad. Jag skulle köra upp för en brant backe och bilen fick motorstopp, och jag klarar inte av sånt! Men min son, han kör så lugnt! Han kunde köra upp för backen, men jag... Ja, du vet hur det är! Och vi hade den tunga lasten, och... och...