Glöggen gjorde mig stursk och jag utmanade min syster på armbrytning. Som alltid vann hon, och när jag försökte rädda mig från en alltför snabb förlust använde jag mitt bäckenben på ett olämpligt sätt.
Julklappsutdelningen var lång och gav mig huvudvärk. Ingen grät. Det hände i princip ingenting. Det är nästan att jag saknar min barndoms jular, där pappa satt tyst och mörk i blicken i sin favoritfåtölj en bit ifrån oss andra. Mamma hade ett spänt och olyckligt leende på läpparna och gick och la sig tidigt, pga huvudvärk. Och jag grät alltid två gånger: Först när mina klappar öppnades och jag såg hur futtiga de var jämfört med dem jag själv fick. Sedan när jag haft sönder mina egna och ångrat att jag någonsin önskat mig dem.
Annandagen, däremot, blir en dag av hyacinter.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Dottern var visserligen på väg att börja gråta när sonen fick komplimanger. "Ingen säger att JAG är söt!" Nä, inte de senaste femton minuterna, din lilla drama queen.
Och mamma snöt sig när vi tittade på tjuren Ferdinand, jag tror hon blev rörd.
Post a Comment