Livets hårda

Vi plockades upp av två abonnerade SL-bussar vid macken under Katarinahissen. Sedan åkte vi västerut i en timme, under vilken jag höll på att förgås av kissnödighet. Jag spelade fantastiska jazz-trumsolon på knäna och svettades medan jag förgäves letade med blicken efter platser i bussen att kissa på. Sedan kom vi fram till en två våningars träbyggnad någonstans i Mälarområdet. Man såg att festen styrts upp av formgivare:



Men för att vara en fest i en stuga mitt i ingenstans var det hemskt välordnat. Ingen dog / försökte döda någon, ingen hade sex på en förstärkare. Det mest minnesvärda som hände:

• Ett får sprang plötsligt in på dansgolvet med en ficklampa på huvudet.
• En lustig kille försökte hoppa över ett staket med en 80 cm lång stav, och jag agerade coach.
  
• Tre av arrangörens barn sprang omkring och letade efter sina föräldrar.

På den här bilden har jag just dragit mig undan för att framföra en impromptu-acapella av So weit wie noch nie. Tackorna är trollbundna. (Det är inte jag till höger, jag är utanför bild.)



Wir hören ein Singen im Raum
Singen im Raum
Singen im Raum

Jag ska aldrig gå ut mer, har jag sagt det?