Mycket händer nu. Nya (riktiga) vänner, ett nytt jobb (verkar det som), "Maggans" bortgång. Kanske ett nytt liv. Ett liv som inte har en tyst tristess som sin främsta beståndsdel. Kan det vara möjligt? Nej, det kan det förstås inte. Jag är helt enkelt inte förmögen att svika mitt kall som den trista tillvarons, den meningslösa aktivitetens... fanbärare, if you will.
Nå. Min vän A var på disputationsmiddag igår kväll. Inte hans egen, men han fanns med i referenslistan. Felstavad, men ändå. Han kände sig fullkomligt malplacerad i sammanhanget. Alla med sitt fält, alla disputerade, alla med en total oförmåga att göra det som lockar A mest av allt - att göra ingenting.
- Vad gör du, doktorerar du?
- Eh... Jag skriver på en artikel. [Sedan x antal i sammanhanget oväsentligt stora tidsenheter, med ungefär tre rader/månads hastighet.]
4 comments:
Du kan variera intensiteten på tristessen nu. High, low, medium, typ som på SATS. Eller vad de nu använder för koder.
Ja! Och dina stunder av tristess kommer dessutom att framstå som så mycket mer intensiva och fullödiga nu, när de offsettas av meningsfulla aktiviteter. Kontrastverkan!
Annars kan jag ta över rollen som fanbärare ett tag. Om det underlättar. Plus, minus, lika med noll, och sådär.
Alltså, tristessen kommer definitivt vara konstant även om jag byter jobb. "Meningsfulla aktiviteter" på den fronten kommer det inte bli tal om.
Hillevi, fanan är lång och tung. Vi måste bära den allesammans.
Post a Comment