Ja, nu har jag börjat på det nya jobbet. Det ligger i Spånga och precis som förut är mina arbetsuppgifter enformiga och okvalificerade. Men jag får vara inomhus, och det finns en kaffemaskin. Mina krav är två, och det är dessa.
Jag vaknade med förkylning men kunde inte gärna stanna hemma första dan. Tåget stod inne vid perrongen när jag kom till Telefonplan och jag gjorde som jag gjort många gånger förr: Fem snabba steg och ett raskt hopp över spärrarna. Bara att idag var jag försvagad av sjukdom och slog i knät i vändkorset och landade på magen på det kalla och hårda betonggolvet. Inget gick sönder, men knät är ömt och svullet. Jag gör här inga som helst anspråk på att ta del av en enda gnutta av den empati som vi alla hyser gentemot Salvada i hennes nuvarande, gipsade predikament.
Jobbet är bra, och det är av två anledningar:
1. Jag har roliga och trevliga kolleger (den medelålders chefen och hans tre söner, förutom jag och Sannusjka).
2. Gratis lunch i matsalen varje dag.
Det finns en vacker ljushall, med sådana där amerikanska mall-hissar, ni vet. Runda, av glas, som går utanpå innerfasaderna. Det finns visserligen bara två våningar, men tanken går fram.
12 comments:
Jag är så glad för din skull! Angående jobbet alltså. Fast ett ordspråk rörande gratisluncher gör sig påmint.
På tal om ömma knän, det knä jag drämde i golvet på MoMa häromveckan kan jag fortfarande inte stödja på vilket jag skulle behöva exempelvis vid morgonbönen, närå, när jag packar upp flyttkartonger menar jag. Och det är mycket knöligare än det andra! Fatta vilken duns det blev. Tur att ingen Van Gogh lossnade från sitt fäste.
Det är det vänstra.
Mitt med.
stackars er.
vill ni ha ketogan?
Ja, stackars oss!
Jag ska titta på Vanilla sky. Tom Cruise är min medicin.
E: grattis!
A: du har schlatter!
Jag tycker du verkar ha ganska dåliga jobb för att vara geni. Det är vad jag tycker.
Jamenar. Du kunde åtminstone sitta i glammiga lokaler och vara överbetald. Det är det minsta man kan begära tycker jag.
Eller har det här jobbandet med okvalificerade uppgifter något underliggande syfte?
Förlåt att jag tränger mig på och men det här har gjort mig fundersam. Du skriver fantastiskt. Då tänker du sannolikt också fantastiskt. Jag må ha en konstig dräkt på mig på den lilla bilden till höger men sådana här saker kan jag avgöra. Fråga hundratals förkrossade Berghs-elever.
Det där var så otroligt jävla snällt sagt, Lotta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu. Tack! Och när det kommer från dig också, tusen tack!
Hoppas den lille mår bra.
Den lilla menar jag förstås.
Alla mår bra utom jag som har förlossningsdepression. Men det hade jag sist också så jag är van. Det hela går ut på att man fantiserar mycket om att man HADE kunnat sätta sig på sitt nyfödda barns huvud eftersom man inte såg att hennes pappa hade lagt henne på soffan, och hennes bror HADE kunnat få med ett öga när han slet till henne i kinden förut, etc etc. Detta pågår i fyra intensiva dagar laddade av skuldkänslor och gråtande och sedan är det bra igen. Det är ju bara hormoner. Sådant som finns så rikligt i exempelvis argentinskt kött.
Men åter till ämnet. För jag har tänkt om lite sedan igår och faktum är att jag om någon haft möjlighet att observera vad som händer när man placerar geni i glammiga lokaler med bra lön och ganska stimulerande sällskap och uppgifter. Nämligen att geni i nio fall av tio nöjer sig med de uttrycksmöjligheter som plötsligt står till buds alldeles gratis och stannar i växten.
Det är själva tristessen som är motorn. Men det behöver jag naturligtvis inte berätta för dig.
Urk. Hormoner alltså. Hor-moner!
Och du har så rätt. Tristessen är motorn. Fast jag undrar om det skulle skada att vara överbetald egentligen?
Skada och skada. Det känns bara så väldigt 2005 att ha en hög lön.
Post a Comment