Om detta nyår kan man

säga två saker, och nu ska jag säga dem. Firandet kommer bli kul, och det vet jag därför att förra nyåret tillbringade jag hemma hos min mamma, drack te och grät. Året innan kraschade jag en fest i en studentbostadslokal på Gärdet. Uppviglade till ett snöbollskrig mot ett gäng assyriska ungdomar, som efter ett tag började skrika "Ta tönten i brillor!". Jag hade azurblå glasögon, och kastade därför väldigt träffsäkert. Sprang iväg och gömde mig i en smutsig snödriva en stund tills situationen lugnat ner sig. När jag kom tillbaka till festen hade ungdomarna varit där och hotat min kompis (han hade också glasögon, de trodde han var jag). Sedan hittade jag en vodka-BiB under ett bord och allt spårade ur. Nyåret innan dess var hemskt. Och året innan det fantastiskt. Min syrra hånglade med min väns knappt byxmyndige bror. Sedan vaknade hon hemma hos en annan karl hon mött utanför MacDonald's. På morgonen ringde hon mig och med ynklig röst sa hon:

- Jag är i Södertälje...!

Och det andra jag kan säga om detta nyår är att jag har ett löfte som kommer göra ont. Det är viktigt att hålla i minnet här att obehag är den känsla jag räds mest av alla tillgängliga. Okej, känslan man har när man vaknar efter att de amputerat allt är antagligen rätt jobbig den med. (Bara att skriva det där gav mig ett höggradigt obehag.) Vad som kommer göra ont är att mitt nyårslöfte för i år blir att alltid (eller i möjligaste mån) välja obehaget. Aktivt välja att göra det obehagliga framför att inte göra något alls. Alltså: måste jag välja mellan att, vad ska vi säga, ringa någon jag gillar eller att låta bli för att jag blir nervös av telefoner - ja, då ringer jag. Och det visar sig ju oftast att det är värt det. Så tänker jag.