Skinkan, del 3

Jag känner en trötthet i paritet med den hos någon som simmat över engelska kanalen och efter det joggat i militärkängor söderut till Marseille för att där bli misshandlad av illegala flyktingar från Tunis. Det gör ont överallt och jag är utsvulten och darrhänt. Det var inte roligt alls, det här.

Jag tog tunnelbanan till Skärholmen. Där fanns inga skyltar som sa: "City Gross, den här vägen", så jag gick in i gallerian. Där drabbades jag av ångest och tog min tillflykt till Myrorna. Detta visade sig vara ett smart drag för jag hittade där en snygg jacka och en något mindre snygg slipover (även om det stod "blus" på prislappen). Jag fick gömma mig bakom en fåtölj i möbelavdelningen en stund, för jag såg en människa som jag har ett otydligt förhållande till. Och är det något som gör mig bleksvettig så är det otydliga relationer (till otrevliga människor, som i det här fallet).

Sedan gick jag ut, gick fram till en man på en bänk och sa: "City Gross?". Han kastade en snabb blick på mina kloss-skor och sedan på min mössa med skärm och öronflärpar och sa: "Jag följer med dig en bit, kom här". Jag gick lite bakom honom och skrapade med fötterna i marken. Sedan pekade han och jag gick vidare. Efter ungefär sju svåra år var jag framme. Då hade jag mötts av åtskilliga medlidsamma blickar, som alla följde samma mönster: Från kloss-skorna till mina stora tumvantar och vidare upp till flärpmössan. Jag var så hungrig att det kändes i bihålorna. Men jag kunde inte avvika från uppdraget. Gick in och möttes av en fyrtiogradig hetta, som ständigt ökade i intensitet. Människorna inne på City Gross mådde märkbart dåligt. Ångesten och den genuina känslan av ensamhet och förtvivlan var taktil.

Vid skinkdisken drabbade den mig också. Synen av fem hundra tusen plastinpackade skinkor i något som mest av allt liknade ett gödseldike var avskyvärd. Men det var inte det som gjorde mig olycklig. Det måste ha varit dålig Feng Shui just där, bara. Sedan hjälpte det inte att jag hade det här i hörlurarna just då. När jag hittat en skinka som varken var rutten eller hade alltför synliga skoavtryck gick jag mot kassorna medan jag bar skinkan som den sista droppen vatten. Kön var tolv år lång. Vid ett tillfälle ville jag inte vara med längre. Jag försökte ge bort skinkan till kvinnan framför mig i kön, men hon ville inte ha den. Fast nu när jag rekapitulerar händelsen framstår det sannolikt att jag bara buffade henne lite passivt-aggressivt i ryggen med skinkan, medan jag mumlade: "Nej... nej...".

Sedan väntade jag på en buss tillsammans med olyckliga och stressade människor från hela samhällstrappan. Några väckte mer intresse än andra:

• En kvinna stod på sammanbrottets rand och förmanade sitt barn att stanna kvar i barnvagnen, på det att bussen snart skulle komma. Barnet hörsammade inte detta. Kvinnan bar på uppskattningsvis trettio kilo julklappar. Bredvid dessa två stod barnets far. Eller, hans kropp stod där, men allting annat hos honom befann sig många, många eoner bort. Vad jag kunde se såg han ut att trivas mycket bra var han nu befann sig.

• Två korta och tjocka män i identiska outfits: Cowboyhatt, håret i hästsvans, boots samt precis samma fula Peak Performance-jackor. Den ene drog en barnvagn. Det var lite grann som sådana där figurer man ritar tillsammans - någon ritar huvudet, en annan ritar bålen osv. Det gick inte ihop. Hade man sett dem i en film skulle det bara känts löjligt.

Väl på bussen brast det för den stackars kvinnan. Hon skrek: "Ingen mer nu! Bussen rymmer inte fler!". Hennes man satt bredvid mig och log ett svårtytt, knappt skönjbart leende. Mittemot mig satt en kvinna som hostade rakt ut utan att hålla för munnen. Jag följde med bussen hela vägen till Tumba, för jag orkade inte gå av. "Jag orkar inte mera nu!" sa jag.