Sången om det nya livet

Om jag någonsin gjorde vad jag sagt så länge nu och fick lite KBT-behandling vet jag precis vad terapeuten skulle säga:

- Nu går du och köper en vettig väckarklocka och går upp i tid om morgnarna, så ska du nog se att vi slipper träffas så här igen.
- Men jag köpte en på IKEA, och den gick sönder.
- Då köper du en ny. Och ha inte sönder den den här gången.
- Men jag hade inte...
- Det finns andra som behöver den här behandlingen bättre!
- Förlåt.
- ...
- Ibland är jag så less på allt, jag orkar inte gå upp ur sängen!
- Väckarklocka. Och glöm inte din pärm när du går.
- Det var mina anteckningar, jag hade mer att säga... (Bläddrar stressat) Amputation! Jag är fobiker!
- Försvinn nu, jag börjar bli riktigt olycklig!

Det finns nästan inget (eller ja, det är klart det finns en hel del...) som är så kontraproduktivt för ens psykiska välbefinnande som att gå upp sent på eftermiddagen. Natten tillbringas i en mer eller mindre hypoman bubbla av orimliga planer och idéer för framtiden. När man vaknar är solen på väg ner och man vet att alla är väldigt besvikna på en. Och man känner sig skör, så skör. Man skulle inte ens våga åka till Skövde, och ännu mindre göra verklighet av alla sina storslagna nattliga planer på att bosätta sig bland aporna i Borneos djungler etc.

För några veckor sedan var alla så vackra. Det fanns en ton av silver i hyn på människorna på bussen. Deras blickar var klara och flackade inte. Kvällen innan hade de gråtit över en förlorad kärlek. Inte okontrollerat och hulkande, men en samlad, nästan saklig gråt som visste: Det var så här det blev, och nu fortsätter livet. Sedan hade de sovit en djup och drömlös sömn. Vaknat tidigt, gått ner till viken och rivit upp den tunna isen med en gren och doppat sig hastigt i det vinterkalla vattnet. Och sedan vandrade de in till stan. De var inte rosiga om kinderna, men det fanns ändå som rosor under det silvriga.