Att tappa kraft

Vidare kan meddelas att jag i linje med mitt nyårslöfte haft detta års hittills mest obehagliga upplevelse idag. Jag hade tid hos tandhygienisten på City Dental, och såg fram emot det. Jag vet inte vad jag inbillade mig. Kanske att de bara skulle skrapa lite lätt på tänderna och säga "det här ser mycket bra ut, vi är klara nu". Men kunde jag haft mer fel?

Nej, det kunde jag inte. Jag satte mig tillrätta i stolen och småpratade lagom semi-animerat med hygienisten. En väldigt sympatisk kvinna som såg ut att vara ungefär arton år gammal. Hon hade en ljusblå huvudduk på sig och verkade praktisera islam. Detta hindrade henne emellertid inte att då och då vila sitt mjuka bröst mot mitt huvud. Åh, dessa märkliga och svårkategoriserade motsägelser som föds i mötet mellan kulturer, så här i efterdyningarna av postmodernismen!

Följde så en timme av smärta, ångest, ånger (varför borstade jag inte mer noggrant?!) och skräck ("du kommer väl tillbaka om ett år?"). Jag hade ont i händerna efteråt, för jag hade försökt kanalisera ångesten genom att vrida fingrarna krampaktigt (och en smula efterblivet). Jag kom ut ur det där undersökningsrummet som en lite räddare, lite svagare, och lite mindre människa. Det var inte alls roligt.