När jag blundar

och stilla kontemplerar över hur helvetet kan tänkas se ut, ser jag detta framför mig: Att tvingas skriva en doktorsavhandling (till och med licentiatavhandling vore illa nog) om kommentarstråden till den här debattartikeln. Bara jag tänker på det hör jag ett lågt, ihållande läte resonera i mitt huvud. Det kommer ur min mun och det går inte att hejda. Jag vill inte tala om artikeln, inte om Pär Ström, inte om att skriva under påverkan av alkohol och smärtstillande. Jag vill bara få ro. Slippa fulheten. Får jag det?