Sången om Christer

På mitt nya, trevliga jobb i den outhärdligt deprimerande lilla knytpunkten Spånga brukar jag lyssna på P3 när jag står och duttar med vad det nu är jag står och duttar med. Oftast kan jag betvinga impulsen att skrika rätt ut och hålla för öronen. Men ibland går det inte. De stunder jag har svårast att låta bli detta är under programmet Christer. Jag vet inte vem Christer är, och jag vill heller inte veta det. Det kanske är Christer Ulfbåge. Kanske är det Christer Pettersson. Hursomhelst är det en människa som gör mig illasinnad gentemot större delen av mänskligheten.

Programmet Christer har som huvudsaklig idé att inledningsvis ange ett tema, och sedan be lyssnarna att ringa in och berätta om sina erfarenheter av detta tema. Det kan exempelvis handla om "fusk": "Har du fuskat någon gång?", "Hur kändes det?", "Var det läskigt?", "Blev du ertappad?" etc etc. Gemensamt för alla de som ringer in är att ingen har något att säga. Ingen har den minsta elementära drift att berätta en historia, och ingen har en bråkdel av de kognitiva och verbala färdigheter som krävs för att hålla en röd tråd under mer än fyra sekunder. "Berättelserna" går istället ut på att Christer ställer fråga på fråga, på vilka den som ringt in svarar enstavigt och debilt.

Men det som stör mig mest med Christer (förlåt att jag är så bitterfittig, jag är i själva verket väldigt glad och tillfreds idag) är detta: Emellanåt figurerar en panel i programmet. Jag är inte säker, men tror att Kitty Jutbring är med. Jag gillar henne. Hon känns ärtig. Hursomhelst samtalade denna panel en dag kring ämnet parrelationer. Någon öppnade med att säga att det är så mycket svårare att leva ihop nu, med alla yttre krav och förväntningar. Varpå en klok människa luftade tanken att idén om det romantiska parförhållandet faktiskt inte är så gammal, att man fram till för inte så hemskt länge sedan slog sina påsar ihop av betydligt mer pragmatiska anledningar. Hon problematiserade med en retorisk fråga:

- Vad är det egentligen som säger att det är bättre att två människor blir ett par för att de är kära, än att de blir det för att de inte vill vara ensamma?

På detta följde tystnad. Hon avslutade med:

- Den romantiska kärleken är väl i stort sett en social konstruktion...?

Åter tystnad. Efter en stund repeterar Christer det hon sagt, och fortsätter:

- Gud, vad nattsvart och deppigt!
- Ja, verkligen! Du använder så konstiga ord hela tiden, man fattar ju inget.
- Nej nu ska vi lyssna på Petters "Det går bra nu"!
- Ja!

Jag minns att jag skrek.