Jo det ska jag tala om. Jag skriver mejl. Härmed kan jag presentera del två i den ledsamma serien Hur E gör sig ovänner och alienerar sig från människor helt i onödan medelst passiv aggressivitet:
Jag svarade på en allmänt ställd förfrågan från SR om berättelser om Keith Jarretts Köln Concert. Man skulle beskriva under vilka omständigheter man först hört skivan och hur den påverkat en. Man skulle berätta en historia helt enkelt. En historia om mänskliga känslor, och hur man som människa anknyter till musik. Jag klarade inte av den uppgiften.
Hej!
Jag hörde den här skivan första gången när jag såg Nanni Morettis "Caro diario" på Svt för flera år sedan. I en scen bestämmer sig Moretti för att åka ut med sin vespa till platsen där Pasolini mördades. Man får följa honom köra fram slingriga och skräpiga vägar längs med Ostias kustband. Under kanske tio hela minuter, utan klipp, och utan annat ljud följer vi vespan med Keith Jarretts underbara en-ackordsimprovisation från Part I på ljudspåret. Det är något av det vackraste jag varit med om i filmväg.
Mvh E
I svaret kan SR:s Anton K inte dölja sin besvikelse (och rad två är så besk att jag önskar att jag hade skrivit det!):
Tack för ditt brev!
Med intressanta upplysningar om musiken i en film.
Det ska jag kolla upp mer av.
Vad har skivan betydd i ditt eget liv? Hur har du använt den?
Jag samlar på minnen och stämningar som musiken i kölnkonserten givit upphov till för längre radioprogram i framtiden.
Gjorde ett program i våras om Beatles LP Sgt Pepper - på liknande vis...
med vänlig hälsning
Anton K
Jag svarade inte på detta. Jag tyckte Anton K saknade insikt i både abstrakt föreställningsförmåga och elementär grammatik. Men två månader senare får jag ett mejl från honom:
Hej E!
Jag undrar om jag någonsin tackade dej för din e-post?
Man riktigt ser bilderna framför sig och jag ska försöka få tag på Nanni Moretti och höra hur han tänkte när han la Jarretts musik till sina bilder. Har du haft någon annan relation till Köln-konserten; köpte du den sedan och skapade egen relation till musiken?
Mvh
Anton K
Eftersom jag är sjuk på det första av de ovan två nämnda sätten skrev jag ett svar:
Ja, kära Anton. Du tackade mig för min e-post. Dessvärre lider jag av svår autism och äger inte vanliga människors förmåga att skapa en egen anknytning till konstnärliga uttryck. Så mitt svar på fråga nummer två är: Nej.
Mvh E
Jag fick för två minuter sedan ett svar:
Jag blev mycket nyfiken på din upplevelse av filmen !
Bor du i Sverige, eller?
Jag tycker inte alls det här är roligt.
8 comments:
Men det tycker jag. Otroligt roligt är vad det är. "Bor du i Sverige, eller?", hahaha. Samtidigt tycker jag lite synd om Anton. Vad vill han egentligen?
Jag fattar inte. Det är det som gör allt så besvärligt!
Anton lider helt enkelt av ett envist case av monomani. Denna skiva och de pastadda upplevelser och eventuella inkop den lett till ar det enda han kan tanka pa.
Anton ar OK.
Att fraga "Hur har du anvant den?" i samtal om en skiva ar wonderfully absurt. Jag forestaller mig allskons mojliga scenarion i vilka Anton anvander skivan som fargpalett, hatt, musmatta, bangle, belt buckle, frisbee och frukostbricka.
(Scenarier? Eller bara scener?)
Herregud, du är fantastisk.
V: Ja, Anton är sjuk. Och sen får du skriva precis hur du vill, jag bryr mig inte om sådant längre.
Moa: Men så du säger! Du då!
Det här är bland det roligaste jag läst, någonsin.
Om Anton är den Anton som jag tror han är, och det är han nog, så är han inte alls sjuk. Han har bara travat radiohuskorridorerna lite för länge. Det är något med väggarna där...
Post a Comment