En säljare besökte oss idag på kontoret. Han var iklädd en gråmelerad kostym och hade svarta lågskor i skinn. När han ville understryka vikten av något han sa stoppade han händerna i byxfickorna och svankade så att byxtyget stramade åt kring stjärten. Jag kom att tänka på Simon Norrthon och en typ av hållning och spänst man får om man tränar sin kropp för teatern. Men säljaren var ingen skådespelare. Däremot var han mycket brunbränd och välrakad på ett sätt som vissa män aldrig kan bli, hur noga de än rakar sig.
Han ville att vi skulle byta ut vår kopiator. I en timme ungefär befann sig han och en kollega till mig inne i det pyttelilla kopiatorrummet, och man hörde brottstycken av ett samtal:
- ...prestandaökning ... minskad uppvärmningstid...
- ...pappersmatare ur funktion ... ofuktade pappersdrivare ... bakgrundssurr...
Det där lilla kopiatorrummet har sedan jag började varit min tillflykt så fort jag behövt andas i en påse (var femte minut), och att de båda männen uppehöll sig där gjorde mig alltmer stressad. När de till gjort upp och gått därifrån rusade jag in, bara för att upptäcka att luften i rummet ersatts av någon Jean Paul Gaultier i tät gasform.
Lite senare, under lunchen, fann jag mig själv redogöra för handlingen i Town Bloody Hall där Norman Mailer agerar moderator i en paneldiskussion mellan sjuttiotalets mest framstående feminister. Jag uppehöll mig länge (men i mina ögon inte orimligt länge) vid den centrala roll Mailers penis spelade i den filmade debatten. Jag minns att jag spände ögonen i min chef vid ett tillfälle och sa:
- Hans omskurna judiska penis!
Jag var alldeles för agiterad och ofokuserad för att förmå mig till att avsluta resonemanget.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment