Ingen dörr

Har mest varit hemma i helgen. Tagit igen mig. Åkte bil med mamma härom dagen och sa till henne att jag insett att vad jag behöver just nu, det är ett friår. Hon skrattade, nästan misstroget. Det var som att hon inte tog mig på allvar. Men jag är ju faktiskt helt allvarlig: JAG MÅSTE FÅ VILA NU. Det är inte roligt längre. Det är lite som att gå ut med soporna naken, mitt i natten, och den man bor med låser dörren. Man kan roas av det till en början, när man ser sig själv utifrån. Men sedan går det inte längre. Man säger:

- Det är inte roligt längre!

Sedan skriker man:

- DET ÄR INTE ROLIGT LÄNGRE!

Och det var min syster som fick informera mig om det värsta: Friåret är avskaffat. Nu finns det alltså ingen öppning längre. Man sitter på en urtrist släktmiddag, och man sitter så att man ser dörren hela tiden. Man måste få se dörren, trots att man vet att man inte kan gå hem. Man får inte gå hem. Men man ser dörren, och det räcker. Nu ser jag alltså inte dörren längre. Det kanske inte finns någon dörr? Ett fönsterlöst rum i samlingslokalen på Liljeholmens hemtjänst. Solveig, Riitta och Hassan sitter vid ett lackat furubord under ett lysrör (som flimrar). På bordet finns det cigarettmärken och en plåtburk med pepparkakor. Ur en bandspelare hörs Boney M, men man hör ingen bas, bara diskanten. Någon gråter. För det finns ingen dörr!