Knappen

Igår blev jag outad av min chef (min riktiga chef vill säga) som den underpresterare och odugling jag i sanning är. Min karriär inom "göra absolut inget och ibland inte ens komma till jobbet"-branschen kan nu alltså vara slut.

Härom dagen hade jag besök. En väninna behövde mitt utlåtande om sina halsmandlars tillstånd. Just som jag insett att endast en okulär besiktning inte skulle räcka kom chefen in, utan att knacka, och stod tyst och praktiserade passiv aggression tills hon och jag blev ensamma i rummet.

När jag gick på gymnasiet hade jag en vision av det perfekta jobbet. Det gick ut på att jag satt högst upp i Luma-tornet i en skön fåtölj och läste böcker. Några gånger om dagen skulle en lampa lysa rött, och då skulle jag resa mig upp och trycka på en knapp eller dra i ett reglage. Efter hand insåg jag det här arbetets brister. Ensamhet, tristess, känsla av meningslöshet. Sedan hade jag en period av klarsynthet när jag planerade att utbilda mig till sotare.

Det här leder ingenvart.