love is a deeper seasonthan reason

Jo, jag åkte tunnelbana, så var det ja. Satt mittemot en äldre man som verkade bära på mycket ilska inom sig. Han satt hopkurad över en sur mage och blängde ut genom fönstret. Jag tror inte han gillade att åka tunnelbana. Men han såg heller inte ut att se fram emot att komma hem heller. Han blängde argt ut genom den dammiga rutan och när han kom att tänka på sina ännu dammigare vardagsrumsfönster där hemma slöt han ögonen och önskade sig långt bort. Förmodligen till någon av Budapests mer buljongdoftande delar. Han var nämligen ungrare. Mest av allt känner man det på lukten. I Ungern äter man varje dag en soppa till förrätt. Det kallas soppa, men i själva verket är det en buljong med en äggula i. Den är väldigt god. Och den gör sig väldigt bra som förrätt i ett land där man uteslutande äter saker som är bruna, och helst har friterats. Eller stekts i en salt och murrig sky av en ångestdriven och svartmuskig kock som låter sin kind- och halssvett ytterligare krydda varje anrättning. För i Ungern är det ofta mycket varmt, och ungrare tycker inte om att bada. Och som en naturlig följd av allt det jag ovan beskrivit luktar alla ungrare buljong, och alltså varje gata och torg i hela detta vackra land.

Mannen mittemot mig luktade buljong, var ohyggligt blek i ansiktet (men med den omisskännliga dovt grå tonen som är så typisk för ungrare), och slog emellanåt i tågfönstret med knytnäven. Med detta ville han antagligen säga:

- Jag vet att alltihop är en trasa, men vad ska väl jag göra åt det? Vad ska lilla, lilla, trötta jag rimligen ta mig till? Var ska man börja? Hur ska man orka, osv.

Ett par gånger tittade han uppfordrande mot mig. När han inte tyckte sig få tillräckligt gensvar för sitt tysta klagande slog han istället handen i sätet bredvid sig. Ett matt, resingerat slag, som för att säga:

- Här satt jag en gång. Här satt jag. Och vad har väl förändrats sedan dess?

På denna veka gest replikerade jag med en blick som sa:

- Jag är också trött!