Jag har varit så JÄVLA trött de senaste dagarna. Igår låg jag bara hemma och tyckte synd om mig själv. Sedan ringde min hemhjälp och tröstade. Det var så länge sedan jag jobbade heltid, jag hade glömt hur man gör. Jag hade glömt hur otroligt vidrigt det är. Men jag har inte glömt hur trist det är att höra folk oja sig över hur tråkigt de har det på jobbet, så jag slutar här.
Jag åkte tunnelbana idag. Sedan skrev jag vykort, och postade dem. Det är roligt att skriva vykort, men lyckan är behäftad med en inte obetydlig dos ångest. Just som man lägger på vykorten i lådan går det upp för en att man antingen
- stavat mottagarens namn fel
- stavat något annat ord fel (vilket bara vore helt gränslöst jobbigt!)
- skrivit JÄVLA HORA! någonstans i texten
eller alltihop.
4 comments:
Lite som när man kopierar upp 200 enkäter och efter 20 minuter av kopierande inser att man skrivit fel. Ilskan, besvikelsen och det oerhörda slöserit av papper.
OBS! Jag är kvar på jobbet.
Slöseriet!
Min unge, oerfarne vän. Jämför dina tjugo minuter med mitt ÅR för ett stilla ögonblick. Däri ryms en del av min smärta. En del av mitt hav.
Nej!! Jag har gjort fel igen! Det är inte sant, det kan inte vara sant. Varför? Varför är jag efterbliven?
Post a Comment