utanför fönstret bygger man något. Jag föreställer mig alltid att det är koncentrationsläger man bygger när jag ser en byggarbetsplats. Det känns på något sätt rogivande. Som att:
- Ja, de vet nog vad de gör, de där politikerna...
Antingen det eller också något Gregor Schneider-hus, där alla rum har ett mindre och trängre rum på hjul inuti, och man får åla sig fram genom hemska korridorer fram till det innersta, vitmålade rummet med en tre decimeter tjock dörr med handtag bara på utsidan. Och fönstren är finrepiga och dammiga plexiglasskivor strax innanför tegelväggen som omsluter hela huset. Titel: Barndomshem, förmodligen.
Motsatsen skulle vara Klätterbaronen. Och hur fascinerande är inte den historien? Lite som när man var barn och läste om någon tomte som kunde vrida sin tomteluva ett kvarts varv och bli osynlig. Man visste: Jag blir aldrig lycklig förrän jag kan göra mig osynlig! Fast just att sova eller uträtta sina djuriska behov i ett träd skulle definitivt göra åtminstone mig olycklig. Med djuriska behov menar jag för övrigt Vickningschips + Svensk Damtidning.
2 comments:
Jag älskar Klätterbaronen! Och The Cloven Viscount och The Non-existent Knight. Köpte Our Ancestors på ett antikvariat i Vadstena tillsammans med loads of andra intressanta böcker för nästan ingenting alls när jag var tjugoett.
Paperback, men den större sorten, vad den nu kallas. Guldomslag, anyways.
Åh, sådana man sprättar upp själv? (Eller aldrig sprättar upp, för man är så anal?)
Den obefintilge riddaren gillade jag inte lika mycket, lite för mycket symbolism. Och Den tudelade visconten läste jag aldrig av uppenbara anledningar.
Post a Comment