Jag minns min ungdoms gymnastiklektioner och jag minns hur tung jag kände mig. Det finns knappt en enda rörelse som är så genuint otillfredsställande som att ta sats, springa så fort man kan och sedan hoppa så långt man bara orkar ner i en grop fylld med sand. Man befinner sig i luften i kanske en tiondels sekund. Man gör sig illa. Någon säger att man hoppade en meter och sjuttiotvå centimeter. Jag har aldrig nått upp till ens en normal BMI, men just känslan av hur otroligt humorlöst gravitationen kan bete sig tror jag att jag har gemensam med alla som hoppat längdhopp under skolåren. Höjdhopp var likadant. Ribban ligger en knappt skönjbar bit ovanför mattan, men man måste ända uppbåda hela sitt artilleri av positivt tänkande för att komma över den. Även där gör man sig illa: Man landar på handen och skrapar handleden på det grova gummit i mattan. Och det ser så ledsamt ut. När en oatletisk människa hoppar höjdhopp ser man någon som tar ett stelt skutt upp i sin egen säng och gör sig illa (och blir liggande).

Vad kan man rimligtvis ha för motiv till att återuppväcka så här trista minnen? Låt mig illustrera med ett par sekunder rörliga bilder:




Jag ska måla om i mitt vardagsrum. De här två färgerna ska pryda varsin vägg: S 0530-B och S 0530-R10B. Men innan nästa år är slut kommer arbetare ha rivit ner de väggarna och allt som sitter på dem för att sedan bygga upp dem igen och göra mitt hem till något som möter kraven för vad som med samvetet i behåll går att hyra ut till en människa. Jag har aldrig klagat men mitt badrum är inte ens en kvadratmeter stort. Jag kommer efter ombyggnaden få ett badkar. I detta badkar kan jag odla mossa.