Bitterfitta

Min arbetsplats är enorm. Lika stor som min leda. På bottenvåningen finns en stor ankomsthall. Jag leker ibland att jag arbetar på en flygplats, men härifrån reser man ingenstans. Här dör man om man har tur. Jag var en eftermiddag tvungen att fly från Maggans högljudda ljudhärmande telefonengelska, och tog expresshissen ner till den en kilometer långa korridoren på plan B. Där nere går alla sorters människor omkring. De flesta vet inte vart de ska ta vägen, och där känner jag mig hemma.

Mot mig kommer en pappa och hans lille son. De ser ut att komma från Etiopien kanske. Pojken är ca fyra och kör en liten barnvagn framför sig. Detta gör mig lite paff, glad. Sedan börjar jag tänka, och jag hinner tänka tanken till slut. När jag har gjort det blir jag trött. Och less. Jag vill använda en medelstor eldkastare på världen. Inte trycka på någon knapp, jag vill se världen brinna. Och jag ska börja med alla som någonsin kommenterat en expressen.se-artikel. Jag är ledsen men jag måste börja någonstans, så jag börjar där. Beklagar om jag upprepar mig, men det blir lätt så när dagarna går i repris.