På förekommen anledning (en kommentar, plus det faktum att årstiden är så mörk och ledsam att man bara vill lägga sig ner i fosterställning och tjuta högt och länge) kommer jag att tänka på detta: Vardagliga händelser, kanske till och med ickehändelser, som av en eller annan anledning får en att kvida. Som får hjärtat att snörpas ihop, eller som får en att gråta där man står, bara. Det är oftast de minst explicit sorgliga synerna som gör detta med en.
En försommardag för flera år sedan, jag hade kommit hem från en lång resa och bodde tillfälligt hos min mamma. Detta var ledsamt nog i sig, men ödet hade more in store för mig den dagen. Jag skulle träffa några människor i Vasaparken och vi skulle ha en picknick och det skulle bli så trevligt. Jag hade känt mig snyftig hela förmiddagen, och huden var alldeles tunn. Vid Bagarmossens tunnelbanestation fanns ett träd man hade byggt en bänk runt. Fattar ni? Bänken är rund, ja ni fattar. Där satt några a-lagare och sluddrade. Mot dem kom så en enarmad man, också han a-lagare. Fast han verkade inte vara så bundis med de andra, men ville vara det. Han närmade dem sig blygt, och de tittade upp men återgick snart till sitt samtal. Den enarmade mannen stod kvar en stund. Men sedan gick han iväg samma väg han kom från. Detta bevittnade jag, och utan att vidare reflektera över det gick jag direkt hem och la mig i sängen där jag låg kvar hela dagen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
15 comments:
E, darling. Det här är inte bra. Du behöver kanske sova lite. Jag är orolig.
Vaddå? Har jag stavat fel någonstans?! Nu blir JAG orolig.
Du låter nere. Du var så joyous nyss, och självklart är det okej att vara nere, men ibland är man helt enkelt utmattad då, utan att fatta det själv. Fy, vad mästrande jag låter, menar INTE det. Jag är kackig på att förmedla concern.
Jag försöker så här istället:
Eh...kramiz?
Nu måste jag gå och skrubba fingertopparna och ögonen. Ses när skammen är borta.
Snart kommer jag hem, da blir allt bra igen. Vad roligt vi ska ha!
Salvada: Tack för kramizen. Den värmde, även om jag började nysa av dammet från ditt hår. Men du behöver inte oroa dig. Så länge jag skriver är jag gla'! *emokid*
Syrran: Vi ska skratta.
I New York finns en blind man utan ben som hoppar fram genom tunnelbanevagnarna och sjunger Rod Stewarts "Do Ya Think I'm Sexy?" med hjartskarande stamma. Man vill bara ga hem och grata.
Usch ja. Tänker på kvinnan i Fruängens centrum, afflicted av både psykisk sjukdom och alkoholism, hon som vaggar fram i illasittande klänningar med rosa läppstift utsmetat kring läpparna och risigt blonderat hår uppsatt med en scrunchie. Hon har verkligen made an effort och det är hjärtskärande. Plus att jag ser mig själv i Högdalens centrum om några år.
"Om några år", jag skrattar. Men det är ett ihåligt skratt.
Ja, ihåligt är korrekt. Det här snacket à la nya moderaterna om att alla har ett val, att man själv formar sitt öde och sin framtid, det stämmer naturligtvis på ett sätt och samtidigt är det sån jävla bullshit, för vem skulle välja att vara hon?
Hon har använt sin personliga frihet till att göra felaktiga val, kan vi säga så?
Jag ska förmedla det till henne när jag går ner till Konsum imorgon.
Den dar benlosa mannen har dock en forvanansvart kraftfull och ren stamma. Jag trodde faktiskt att han anvande mikrofon! Men det gjorde han inte.
ville bara säga att det där var ett stycke fin prosa
MBJ: Tack så mycket, det var snällt.
Syrran: Okej, kan vi sluta prata om amputationer? Så ska jag inte göra efterforskningar i ett visst flygbolags olycksstatistik. Okej?
runda bänkar är lite ångest,
Post a Comment