Monday, December 3, 2007
Maggan went off the road and crashed
Jag är inte manodeppressiv (OBS! pp) men mitt allmäntillstånd pendlar mellan två ytterligheter. Hur dessa kan beskrivas har jag fram tills för åtta minuter sedan svävat i lycklig okunskap om. Men nu är det slut med det. Antingen är jag Dickie Greenleaf - diabolisk, (känner mig) skitsnygg, superelak, rik som ett troll, omsvärmad. Eller så är jag Tom Ripley - ensam, obehaglig, kärlekskrank, ful, bortkommen, psykopat. Detta är naturligtvis inget någon annan märker. De ser bara en lätt bleksvettig person i för korta byxor stå och skruva på sig i ett hörn, företrädesvis det mörkaste och dammigaste. It's all up here...! Vilket var precis vad jag sa till Maggan när hon frågade var jag hade sparat det senaste halvårets katalogisering. Och det var efter det jag kände mig nödgad att plocka fram saxen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Och så undrar du hur jag kunde känna igen dig i fredags?!
Annars kan jag till fullo relatera, själv är jag antingen en ung Madonna (kaxig, framgångsrik, rapp i käften och jävligt hot) eller valfri treåring som står ensam kvar på dagis och väntar på mamma när alla andra har gått och lamporna är släckta.
For egen del ar jag alltid Sune Mangs.
ibland i mitt sämsta läge känner jag att jag är en homosexuell man fångad i en kvinnas kropp. Till min fasa upptäckte jag för någon vecka sen att jag är en homosexuell man fångad i en ful kvinnas kropp. Fan.
Här kommer allt fram.
Post a Comment