Skinkan, del 1

Hela mitt liv har jag av min familj sluppit ta något som helst ansvar för någonting. Alla mina jular har varit oaser av lugn och trivsamhet. Det har visserligen varit besvärligt att se min mammas plågade stress, och nu på senare år min systers spända käkar och avlägsna blick. Det har gjort mig ont att se dem lida, dock inte tillräckligt för att resa mig upp och hjälpa dem, för det har jag aldrig behövt. Vill man på ett övergripande sätt förklara hur detta kommer sig kan man använda ett begrepp som kallas könsmaktsordningen. Den har gjort mig slö och indolent.

I år däremot har jag fått ansvaret för ingenting mindre än skinkan. Min mamma opponerade sig till en början, men min syster stod på sig. "Han är ju så liten!" sa mamma. Jag vet inte vad jag ska göra med skinkan. Och vad för sorts skinka ska man köpa? Smörgåsskinka? Mamma, hjälp mig. Jag lägger mig här på kudden tills du kommer.