Farmaceuter, vilka är de egentligen? Finns de? Jag vill inte ifrågasätta deras värde, eller värdet av det de gör. Frågeställningen är strikt metafysisk. Eller metaforisk, jag orkar inte tänka just nu. För jag har ätit årets ledsammaste cocoskaka! En kollega tittade in och stammade:
- Det finns något åt dig i fikarummet, som jag har gjort...
Tänkte omedelbart på fekalier. Men det var så mycket värre. Eller, nej det var det inte. Det var inget alls. Men farmaceuter: Visst känner de skam? De känner vår skam, och de avsäger sig inte rätten, eller kanske skyldigheten, att dela den med oss. Jag kom in på mitt lokala apotek och trevade lite bland hyllorna. När jag blev ensam kund vände jag mig, halvt skymd av ett hyllplan, mot en kvinna i vit rock och pekade mot läppen. Fast det var mer som ett pickande, som vore jag en fågelunge med armar som ville säga:
- Jag är hungrig!
Farmaceuten visste precis vad jag ville uttrycka. Hon förstod också det trängande behovet hos mig att slippa uttala orden. Mellan oss skapades i det ögonblicket den gemensamma skammens synergi. Summan av detta möte kunde, visade det sig, sammanfattas i en pytteliten flaska som kostade 99 kronor.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Rövsalva!
Du tror att det är synd om dig, men man kan även peka på läppen och farmaceuten säger: "Vid det där stadiet är det ingen mening längre". DET HÄNDE MIG.
(Du pratar om syfilis va?)
Man ska ha ögonkontakt hela tiden med farmaceuten, aldrig släppa blicken. Sedan går man hem, tvättar sig med stålull och skär sig i armarna och så efter fyra timmar släpper skammen.
salvada: Jag skulle gärna se att du inte skrek här. Okej?
erik f: Det gäller dig med!
moa: De flesta av mina vänner har syfilis. Och har haft det ett tag. Som till exempel:
a: Så så.
Jag sade en rolig grej en gång, men jag minns inte riktigt vad det var.
Post a Comment