Oron

Återigen, min "chef" driver mig till snyftningar och oro. Hon satt i telefon för ett tag sedan med en rysk forskare hon "samarbetar" med. Den ryske forskaren talar ingen svenska, så samtalet nödgades föras på engelska. (Nu borde jag egentligen sätta det ordet inom citationstecken, men jag vill inte slita ut mitt favorituttryck hur kärt det än är mig.) Min chef gick igenom sju svåra år av frustration och självtvivel innan hon till sist insåg att hon inte bemästrade det engelska språket, varpå hon istället började tala svenska med mannen, med hög röst. Så, det är alltså ingen skröna, det är inget provinsiella stadsbor hittat på för att förlöjliga lantisar, nej det händer på riktigt. Sedan att jag talar engelska med skåningar anser jag endast vara av ren artighet.

Jo, hon säger "pellerts" också. Jag måste sluta tänka på henne nu.

Mongoloidheten

På väg till jobbet idag såg jag en tjock kvinna iklädd en t-shirt med trycket "LOVE & morgon". Vad betyder det?

Två minuter senare började jag sjunga Guns 'n' Roses Welcome to the jungle, tyst för mig själv. Precis när jag kom till den mest dramatiska biten, med falsett-scaten, hörde jag en mongoloid pojke ropa: "Wohoo!".

Dödslängtan

För hundra år sedan körde jag cykeltaxi i Sthlm. Det varade i ca en vecka, sedan fick jag ett utbrott på chefen och jag tror att jag drog paralleller mellan hans personlighet och feodalism. Lamt, jag vet. Men rösten stockade sig i alla fall inte.
En gång körde jag en kristdemokratisk riksdagsman och hans femitreragg från Connection (skojade bara), nej, hans fru. När de gick av ropade jag käckt "lycka till i valet!". När jag tänker tillbaks på detta vet jag inte om jag orkar leva längre.

Fulheten

När jag var ute i Rom en kväll var det en man som raggade på min vän. Han kallade henne carina, som betyder söt på italienska. Och hon bara: "Du, Carina är verkligen ett skitfult namn! Ser jag ut som ett blendrökande vårdbiträde eller?". Skitsur.

Smutsigheten

Min "chef" gav mig häromdagen en broschyr om vinterkräksjukan. Hon bifogade till detta skriftliga hån ett talat, i vilket hon informerade om vikten att tvätta händerna MYCKET NOGA. Eftersom jag inte tillerkänner min "chef" någon vidare subtil känsla för humor fick detta mig att må dåligt. Samt känna mig smutsig. Jag baddade följaktligen hela ansiktet med alkogel.

Ofriheten

Igår åkte jag hem efter jobbet. Jag hade egentligen föredragit att dricka mig löjlig och göra människor illa till mods. Men jag orkade helt enkelt inte. Så jag gick förbi Vivo på vägen hem, med föresatsen att köpa mig chips och läsk. Nu är jag en ganska dum individ, men jag är inte dum nog att helt oreflekterat gå in i en butik, plocka på mig "chips och läsk" och presentera detta sorgliga inköp för kassörskan. Det är helt enkelt fullkomligt uteslutet för mig att endast köpa "chips och läsk"! Jag fick alltså bära hem en stor mängd annat trams. Väl hemma: ner i sopnedkastet med allt!

Obehagligheten

Fråga 1:

Finns Per Gessle?


Fråga 2:

När får jag gå hem?

Skammen

Mitt arbete är ett mycket trist och meningslöst arbete. Jag sitter framför en dataskärm (älskar dataskärmar) och pillar med excel-dokument. Ibland reser jag mig upp och tar ut en pärm från en hylla. Jag tittar i pärmen och försöker se ut som att det står något i pärmen som betyder något. Sedan sätter jag mig ner igen och låtsas gå igenom något excel-dokument. Mest sitter jag och scrollar upp och ner.

Härom dagen fick tristessen mig nästan att skrika rätt ut. Inte ett långt klagande läte, utan mer korta stötar av fasa. Att se helt tomma timmar framför sig är så skrämmande. För att stävja denna skräck gick jag in på en av mina favoritbloggar. (Nu är jag ju visserligen alltid inne på mina favoritbloggar på jobbet, men för den dramatiska effekten...) Skräcken vände till lycka och jag satt där och skrattade som ett barn när min chef plötsligt kom in. Min vana trogen klickade jag genast bort webbläsaren, vilket resulterade i att min chef såg mig sitta och gapskratta åt ett excel-dokument. Hon gick tyst och satte sig vid sitt skrivbord.

Festligheten

Igår var jag på Kruthus-fest. I baren stod en Volvo från 80-talet som under kvällens gång blev allt plattare. Runt halv fem-tiden försökte några hurtiga ungdomar välta den, över mig komiskt nog. Jag tror att den stackars bilen fick klä skott för det olyckliga faktum att det INTE GICK ATT FÅ TAG PÅ VATTEN I HELA LOKALEN! Eller, det gick, men då var man tvungen att stå i toakö i sex tusen år. En toakö som dessutom bestod av människor som svimmade och var tvungna att bäras ut med jämna mellanrum. Vid ett tillfälle av överjordisk törst gick jag fram till två ungdomar och lovade dem varsin öl om de fyllde mitt glas med vatten.

Kl 06.37 står jag vid grillen på Hornsgatan och väntar på min 90-grammare (utan ketchup!) när grillmännen plötsligt stänger luckan och släcker ner hela stället. Jag hinner precis börja fulgråta innan jag inser att detta är en så kallat "practical joke", en nödvändighet för folk som arbetar 40 timmar om dagen med att servera berusade människor.

Lyckan

Lycka är:

Att ännu inte ha druckit dagens första kaffe. Att ha något att se fram emot.

Att ännu inte ha utfört något enda vettigt arbete på hela dagen (veckan, månaden osv.).

Glädjen

Jag har haft en helt underbar dag idag! Livet har lekt, och alla har varit så himla gulliga. Jag promenerade runt i Gamla stan, som är så himla mysigt. Åh, alla mysiga och gulliga fik! Sen sa jag till mig själv: "E..., nu ska du gå på restaurang!". Sagt och gjort. Jag gick in på närmaste McDonald's-restaurang.

Men det var jättelånga köer! All glädje jag känt under dan bara blåstes bort. Men precis när jag var på väg att ge upp och gå hem så hände något alldeles magiskt. Vid en av kassorna stod plötsligt en man. Och han log och sa: "E..., här är en kassa ledig".
Och jag gick fram, som i trans.
Han hette Mats.

Vreden

Igår eftermiddag när jag skulle gå hem från jobbet tog jag en promenad till köket. Det gör jag ofta, gärna med en sträng och upptagen min samt en pärm i handen så att ingen får för sig att be om något. I kylskåpet hittade jag en halv avokado, inplastad. Nu är inte jag den som brukar få offentliga utbrott, och särskilt inte på arbetsplatser, men denna halva avokado väckte något i mig. Jag fylldes av en sorg, uppblandad med en diffus vrede över detta beslut att äta en halv avokado och sedan plasta in den och lägga i kylskåpet. Varför kan man inte bara äta upp hela avokadon? Jag var på vippen att äta upp den själv, men hejdade mig.

Idag tittade jag i kylskåpet igen. Den ligger naturligtvis kvar. Jag känner en uppgivenhet.