Trelleborg

Min tioåriga systerdotter sa häromdagen:

"Jag är inte rasist, men [ja, på riktigt sa hon så] jag skulle verkligen inte vilja bo i Trelleborg."

"Eh, hur menar du då...?"

"Jamen, du vet, det finns ju så mycket invandrare i Trelleborg, och det verkar så jobbigt!"

"Schack matt"

Nu fick jag för mig att det skulle vara roligt att skriva någonting i stil med att Ingmar Bergman inte alls dött, utan bara tagit en tupplur. Men sedan insåg jag att jag kanske ändå är en smula psykotisk.

skotrar, semester, höst

Men jag fattar fortfarande inte vad "LOVE & morgon" betyder!

Piggheten

Dubbel dos räckte nog inte mot min medfödda, allom genomträngande, ständigt närvarande (etc.) TRÖTTHET. Jag är inte tillräckligt pigg för att orka låtsas-jobba! Men jag har väldigt bra känsel i ansiktet märker jag nu.

Återkomsten II

En stor bunt papper ligger på mitt skrivbord. En exakt kopia av den bunt jag slängde i avfallskvarnen det sista jag gjorde före semestern.

Återkomsten

Okej, tillbaks på jobbet. Började dagen med en dubbel dos vakenhetshöjande medicin importerad från den oreglerade apoteksnäringens förlovade land Spanien. Observera: det rör sig inte om amfetamin eller liknande, utan ett medel för narkoleptiker. Man blir inte psykotisk, utan bara väldigt pigg. Och glad.

Trots att jag i sann postironisk anda inte gör skillnad mellan å ena sidan äkta och å andra sidan syntetiskt framställd glädje kan jag inte annat än medge att pricken över i:t (i:et?) denna vecka skulle vara att toppa detta psykofarmaka-rus med en dos bekräftelse i form av att avfotograferas av Face hunter, som befinner sig i Stockholm för tillfället. Just idag är jag iklädd en rosa femtiotalsmönstrad skjorta, smala svarta hängslen, svarta (men ej lika smala) byxor med resår i midjan, samt ett par chockrosa lågskor. Jag gör mig dessvärre inte särskilt bra på bild, med eller utan fantastisk outfit, vilket gör mitt bekräftelsebehov en smula besvärligt.

Ledigheten

På semester.

Oron

Återigen, min "chef" driver mig till snyftningar och oro. Hon satt i telefon för ett tag sedan med en rysk forskare hon "samarbetar" med. Den ryske forskaren talar ingen svenska, så samtalet nödgades föras på engelska. (Nu borde jag egentligen sätta det ordet inom citationstecken, men jag vill inte slita ut mitt favorituttryck hur kärt det än är mig.) Min chef gick igenom sju svåra år av frustration och självtvivel innan hon till sist insåg att hon inte bemästrade det engelska språket, varpå hon istället började tala svenska med mannen, med hög röst. Så, det är alltså ingen skröna, det är inget provinsiella stadsbor hittat på för att förlöjliga lantisar, nej det händer på riktigt. Sedan att jag talar engelska med skåningar anser jag endast vara av ren artighet.

Jo, hon säger "pellerts" också. Jag måste sluta tänka på henne nu.

Mongoloidheten

På väg till jobbet idag såg jag en tjock kvinna iklädd en t-shirt med trycket "LOVE & morgon". Vad betyder det?

Två minuter senare började jag sjunga Guns 'n' Roses Welcome to the jungle, tyst för mig själv. Precis när jag kom till den mest dramatiska biten, med falsett-scaten, hörde jag en mongoloid pojke ropa: "Wohoo!".

Dödslängtan

För hundra år sedan körde jag cykeltaxi i Sthlm. Det varade i ca en vecka, sedan fick jag ett utbrott på chefen och jag tror att jag drog paralleller mellan hans personlighet och feodalism. Lamt, jag vet. Men rösten stockade sig i alla fall inte.
En gång körde jag en kristdemokratisk riksdagsman och hans femitreragg från Connection (skojade bara), nej, hans fru. När de gick av ropade jag käckt "lycka till i valet!". När jag tänker tillbaks på detta vet jag inte om jag orkar leva längre.

Fulheten

När jag var ute i Rom en kväll var det en man som raggade på min vän. Han kallade henne carina, som betyder söt på italienska. Och hon bara: "Du, Carina är verkligen ett skitfult namn! Ser jag ut som ett blendrökande vårdbiträde eller?". Skitsur.

Smutsigheten

Min "chef" gav mig häromdagen en broschyr om vinterkräksjukan. Hon bifogade till detta skriftliga hån ett talat, i vilket hon informerade om vikten att tvätta händerna MYCKET NOGA. Eftersom jag inte tillerkänner min "chef" någon vidare subtil känsla för humor fick detta mig att må dåligt. Samt känna mig smutsig. Jag baddade följaktligen hela ansiktet med alkogel.

Ofriheten

Igår åkte jag hem efter jobbet. Jag hade egentligen föredragit att dricka mig löjlig och göra människor illa till mods. Men jag orkade helt enkelt inte. Så jag gick förbi Vivo på vägen hem, med föresatsen att köpa mig chips och läsk. Nu är jag en ganska dum individ, men jag är inte dum nog att helt oreflekterat gå in i en butik, plocka på mig "chips och läsk" och presentera detta sorgliga inköp för kassörskan. Det är helt enkelt fullkomligt uteslutet för mig att endast köpa "chips och läsk"! Jag fick alltså bära hem en stor mängd annat trams. Väl hemma: ner i sopnedkastet med allt!

Obehagligheten

Fråga 1:

Finns Per Gessle?


Fråga 2:

När får jag gå hem?

Skammen

Mitt arbete är ett mycket trist och meningslöst arbete. Jag sitter framför en dataskärm (älskar dataskärmar) och pillar med excel-dokument. Ibland reser jag mig upp och tar ut en pärm från en hylla. Jag tittar i pärmen och försöker se ut som att det står något i pärmen som betyder något. Sedan sätter jag mig ner igen och låtsas gå igenom något excel-dokument. Mest sitter jag och scrollar upp och ner.

Härom dagen fick tristessen mig nästan att skrika rätt ut. Inte ett långt klagande läte, utan mer korta stötar av fasa. Att se helt tomma timmar framför sig är så skrämmande. För att stävja denna skräck gick jag in på en av mina favoritbloggar. (Nu är jag ju visserligen alltid inne på mina favoritbloggar på jobbet, men för den dramatiska effekten...) Skräcken vände till lycka och jag satt där och skrattade som ett barn när min chef plötsligt kom in. Min vana trogen klickade jag genast bort webbläsaren, vilket resulterade i att min chef såg mig sitta och gapskratta åt ett excel-dokument. Hon gick tyst och satte sig vid sitt skrivbord.

Festligheten

Igår var jag på Kruthus-fest. I baren stod en Volvo från 80-talet som under kvällens gång blev allt plattare. Runt halv fem-tiden försökte några hurtiga ungdomar välta den, över mig komiskt nog. Jag tror att den stackars bilen fick klä skott för det olyckliga faktum att det INTE GICK ATT FÅ TAG PÅ VATTEN I HELA LOKALEN! Eller, det gick, men då var man tvungen att stå i toakö i sex tusen år. En toakö som dessutom bestod av människor som svimmade och var tvungna att bäras ut med jämna mellanrum. Vid ett tillfälle av överjordisk törst gick jag fram till två ungdomar och lovade dem varsin öl om de fyllde mitt glas med vatten.

Kl 06.37 står jag vid grillen på Hornsgatan och väntar på min 90-grammare (utan ketchup!) när grillmännen plötsligt stänger luckan och släcker ner hela stället. Jag hinner precis börja fulgråta innan jag inser att detta är en så kallat "practical joke", en nödvändighet för folk som arbetar 40 timmar om dagen med att servera berusade människor.

Lyckan

Lycka är:

Att ännu inte ha druckit dagens första kaffe. Att ha något att se fram emot.

Att ännu inte ha utfört något enda vettigt arbete på hela dagen (veckan, månaden osv.).

Glädjen

Jag har haft en helt underbar dag idag! Livet har lekt, och alla har varit så himla gulliga. Jag promenerade runt i Gamla stan, som är så himla mysigt. Åh, alla mysiga och gulliga fik! Sen sa jag till mig själv: "E..., nu ska du gå på restaurang!". Sagt och gjort. Jag gick in på närmaste McDonald's-restaurang.

Men det var jättelånga köer! All glädje jag känt under dan bara blåstes bort. Men precis när jag var på väg att ge upp och gå hem så hände något alldeles magiskt. Vid en av kassorna stod plötsligt en man. Och han log och sa: "E..., här är en kassa ledig".
Och jag gick fram, som i trans.
Han hette Mats.

Vreden

Igår eftermiddag när jag skulle gå hem från jobbet tog jag en promenad till köket. Det gör jag ofta, gärna med en sträng och upptagen min samt en pärm i handen så att ingen får för sig att be om något. I kylskåpet hittade jag en halv avokado, inplastad. Nu är inte jag den som brukar få offentliga utbrott, och särskilt inte på arbetsplatser, men denna halva avokado väckte något i mig. Jag fylldes av en sorg, uppblandad med en diffus vrede över detta beslut att äta en halv avokado och sedan plasta in den och lägga i kylskåpet. Varför kan man inte bara äta upp hela avokadon? Jag var på vippen att äta upp den själv, men hejdade mig.

Idag tittade jag i kylskåpet igen. Den ligger naturligtvis kvar. Jag känner en uppgivenhet.

Insikten

Dagens upptäckter:

Arbetar man på kontor har man allt att vinna på att vara förståndshandikappad.

Det finns ingen anledning överhuvudtaget att arbeta när ingen ser på.

En naturtrogen docka kan ersätta en i alla lägen.

Arbetandet

Min "överordnade" är ofta ute på vift, vilket lämnar mig med fria möjligheter att fördjupa mig i den svenska bloggosfären. Dessutom slipper jag låtsas jobba. En syssla långt mer ansträngande än att faktiskt utföra arbete på riktigt.

Framför mig där jag sitter hänger en relief(!)-plansch över reumatoida skador på knä- och fotleder, mycket realistiskt framställda. Jag har bett min chef att ta ned den, då mitt "arbete" lider av att jag hela tiden nödgas bedriva kognitiv terapi på mig själv och bearbeta min galopperande reumatism-amputation-etc-fobi. Hon har inte hörsammat detta.

Uselheten

Jag glömde att ta med mig DN hemifrån idag, så jag fick sitta och titta på löntagare istället.
Jag har en förfärlig träningsvärk. Jag spelade fotboll igår, nämligen. Söndagsfotboll på långholmen. Det är väldigt kul. Jag är dessvärre mycket dålig. Jag slapp göra självmål, men missade flera öppna målchanser, exekverade fatala felpassningar rakt i famnen på anfallande motståndare. Dessutom fick jag ett perfekt slaget inlägg i bakhuvudet, till allas stora (ohöljda) glädje. Ovanpå allt detta besvärades jag av en trasig sko som jag då och då var tvungen att knyta ett snöre runt. Sulan glappade. Jag såg ut som Anderssonskans Kalle. "Dom härna pjucken fiska jag upp ur Mälarn! Schuckert!".

Tröttheten

Jag är så fruktansvärt sömnig. Jag tillåts aldrig sova ut ordentligt.
Mina kolleger mobbar mig genom att ständigt prutta i vårt hermetiskt tillslutna lilla kontor, samt föra oväsen på toaletten (som praktiskt nog ligger en halv meter från mitt skrivbord).

Tomheten

Jag kom just på en yttrande som är så tomt att det bara måste korrumperas lite:

Unicorns are special.

Det är så ömtåligt i sin tomhet och banalitet. Det kanske redan är förstört. Jag vet inte. Gjorde jag fel?