En gräns har passerats

Som genom en gudomlig ironi har det kommit till min kännedom att det månadsvis dras 19 kronor från mitt konto, till ingenting mindre än AFTONBLADET! uuuuttt, subbbaaaaa, ja, de e ditt rätta namn!

Syrran, du vet att du får låna mitt kort när du vill. Men återkommande betalningar till den där vidriga institutionen är långt över gränsen. Våldsporr, terrorism, till och med Blessed Herbs. Men inte detta.

Synkroni

Själv har jag aldrig kunnat äta om inte matens färgskala matchar lektyren!

I<3 u

Jag vill inte lägga upp bilden, så jag länkar till den: http://www.storck.com/imperia/md/images/_inet_marken/b_d80.jpg

Det handlar om meningslöst hat, svårtydda intentioner, löjligt sprattel. Helt enkelt att det finns alldeles för många människor.

.

Nä nu kaffe!

Mord på provision

Härom dagen hittade jag ett oöppnat kuvert från DN. Det låg i lådan för viktiga papper, räkningar etc. Jag öppnade det och det visade sig vara en faktura för en prenumeration jag skulle ha beställt 3/8. Jag rynkade pannan. Dels för att framkalla en bekymrad min, som jag tyckte kunde vara på sin plats då jag för tillfället inte ville avvara de 500:- fakturan gällde. Dels för att jag försökte frammana minnet av att ha beställt en halvårsprenumeration för tre veckor sen. DN och alla andra krämare som har fått mitt namn, nummer och personuppgifter ringer ju då och då för att sälja saker till hutlösa priser. (Bl a ett underklädesföretag som vill att jag ska börja prenumerera på kalsonger. De säger: nu kan du få tre kalsonger i månaden för bara 25 kronor, har du hört talas om en bättre deal? Ja, det har jag, säger jag, och påpekar att jag, sedan den dag jag gick ner 80 gram den där vinterdagen har fått alla mina kalsonger av mamma, och att jag utgår från att det så kommer fortsätta.)

Efter mycken rekapitulation minns jag nu att det ringde en flink och rapp kille (den värsta sorten) från DN när jag var på Lidl med A. Han frågade efter [mitt namn] och jag sa att det namnet var mig obekant och att han måste ringt fel. A tyckte att jag lät väldigt övertygande. Så jag trodde försäljaren lät sig nöjas med det, men uppenbarligen måste han känt sig så kränkt att han fejkade en beställning i mitt namn. Tänk vad folk är kapabla till. Så jag ringde idag och krävde att få säljarens namn och hemadress - vilket ju inte är mer än rätt eftersom han har mitt - men det gick uppenbarligen inte att få fram. Undrar just hur de betalar ut hans lön om de inte vet vem han är...? Ja, ja, jag vet; jag kan ju vara en psykopat som vill mörda honom. (Faktum är att jag faktiskt ville mörda honom en liten stund på förmiddagen idag, men det var när det var väldigt varmt i mitt sovrum och jag hade solen i ögonen och så. Men det gör ju inte mig till en psykopat!)

hot

Jag försökte just beställa en snygg liten extern hårddisk från netonnet.se, men i sista stund avbröts allt, vet ej varför. Så jag mejlade dem för att fråga vad jag skulle göra, "finns beställningen kvar?" etc. Men allt jag kunde få ur mig var istället:

JAG SKA DÖDA ER!!!

Vetneskaplit test

Ren tristess, ingen skuggbild

Jag vill spendera spendera spenderaaa!
Gå omkring på Biblioteksgatan, eller ännu bättre på IKEA med en assistent av något slag, och med alla kontanter nerkörda i en lite kladdig plastpåse från Galne Gunnar köpa köpa köpa en massa skräp! Sedan ska jag ta allting och dumpa det i någon förort. Hälla fotogen på allt och tända på. Varpå grupper av efterblivna genetiska halvmesyrer närmar sig från sina ornamenterade tv-hålor, ett tillfälle för mig att kasta deras barn på elden!

Urk!

Det har gått så långt att jag inte ens dagdrömmer om att göra entré på jobbet till tonerna av Erasure, eller Benjamin Diamond, powerwalka korridoren fram, vägen kantad av efterblivna ansikten som varken vet ut eller in, och jag (upptagen power-min, fotstegen i rak linje, kastar papper till höger och vänster):

Kopiera det här!
Arkivera det här!
Bränn det här!

Och sedan når jag min stinkande håla i slutet på korridoren. Sätter mig kutryggig framför skärmen, kallpratar med Maggan.

True colours of boredom

En lätt huvudvärk. Ett milt ointresse för denna dag. En mycket stark motvilja att kallprata med chefen.

- Jo, du Maggan...
- Ja?
- Ta inte det här på fel sätt nu, men...
- ...
- ...ja, jag tänker att det vore bäst om vi bara slutade prata med varandra. Det är ju så himla trist.
- ...
- Eller, ja, du är så himla trist.

Det borde ju naturligtvis gå att formulera denna önskan på ett smulan mindre sociopatiskt sätt. Särskilt som det handlar om någon jag måste hålla mig på god fot med för att få fortsätta komma hit och göra ingenting mot en ganska bra lön.
Men det är verkligen dags att jag kommer på något snart. Situationen är på väg att anta ohållbara proportioner. Det är bara en viss mängd tristess en människa klarar av!

Budapest,

det vi hade,
det var fan inte vackert.

Keressen eseménynaptárunkban!

Hatbloggen nummer ett tar semester i en vecka. Ska fördjupa mig i den östeuropeiska melankolin. Grådaskig hy, dålig tandhygien, prenatal alkoholism - inget ska undgå min vattniga blick.

Allt sov

Detta sjuka sadistiska urberg, osv.

Tillägg

Bubblare:

kissmobbning på skånska

Ang. Ranelid

På svenska har folk tjattrat i ungefär, vad ska vi säga, sex hundra miljoner år. En herrans massa folk har pratat om ditten och datten, mest hela tiden. Frågan man ställer sig efter en stunds kontemplation blir ju: Finns det något mer att säga på detta språk?
Efter att ha utsatt jobbdatorn för allehanda virusattacker och pop-ups, samt min finkalibrerade språkkänsla för den journalistiska slasktratt man kan referera till med "expressen.se" vill jag hävda: Ja, tyvärr.

sovande kissbjörn

kissmobbning på bokmässa

Uncomfortably numb

Min arm var förlamad när jag vaknade imorse. Jag blev blek av fasa och utstötte ett långt klagande läte. Inte särskilt högt, men långt och med fallande ton. Armen hängde slapp. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag somnade om igen. Snoozade med min friska arm. Jag utgick kallt ifrån att jag drabbats av syfilis under natten, och vad kan man göra åt det?
Sedan fungerade armen igen. Jag hade såklart legat på den i en onaturlig vinkel. Ironiskt nog hade jag förmodligen, i sömnen, böjt in armen under magen under ett utbrott av amputationsfobi: "Om jag gömmer armen här inunder kommer de inte åt att amputera den!". Och sedan blir den förlamad istället.

Nyfödd

I förrgår på bussen mot Norrmälarstrand satt jag mittemot en tjej. Ingenting konstigt i det. Om det inte vore för att den här tjejen väckte någonting i mig. Jag kan inte sätta namn på känslan. Kanske åtrå, kanske hat, möjligen rädsla, eller varför inte moderskänslor? Hennes hy var persikofärgad, och hade dessutom persikans fjunighet. Rundade kinder med blygselns rodnad. Hon var helt ekiperad i brunt, och med det röda hårets kvalmighet utgjorde hon en uppenbarelse stilmässigt motsvarande en portion ungersk gulaschsoppa.
Vi idkade trevande ögonkontakt, och jag försökte intensivt komma på vad det ville säga att hon hade bruna strumpor över de bruna strumpbyxorna, under ett par sandaletter med kloss-sula. Det slog mig just som vi båda gick av: hon sportade den efterblivna stilen. När hon gick pekade tårna lite inåt, och hennes fysionomi antydde att hon, utan att alls vara fet, aktade sig noga för krävande och riskabla fysiska aktiviteter.
Hon var nyfödd.

Kval!

Det är dags att köpa en laptop. Men de senaste dagarna har jag bara mått mer och mer illa. Jag har fångats upp i en malström av ständigt tilltagande ångest och vånda. Mac eller PC? PC eller Mac? Jag har en del pengar, men inte hur mycket som helst. Jag vill ha något bra, inget skräp. Måste jag mörda någon? Jag mår dåligt! Hjälp mig! Jag sitter fast, hjälp!

Nedkomst

Heja http://shop.vendio.com/supersounds! Jag beställde Boys in the band i onsdags, och fick den i brevlådan igår. Heja!

Aftonbladet

En sista bara, snälla?

tilla på glada förväntas fulla människor och tyvärr finns det nog många som sattsar allt vad de har synd att inte fler bara kan sätta sig på en stol där och bara känna ,låter kanske konstigt men enerierna e så starka får ni chansen att gå på ett casino prova bara å sätt er och känn




Tack till Salvada Kant.
Tack!

Jisses

Herregud, jag måste ha tappat hjärnan där ett tag. Så här skulle det stå:

Vägdag i dag.Inte så kul upp +0,4 kg,för att jag har måmatliga besvär.Men det är inte kul i alla fal.för jag vill ju ha minus men men.Det är bara att käppa på tills nästa vecka och hoppas på minus då i stället.Maten funkar så bra och motinen med.Ha det bra alla käppare,

..

På mitt jobb har Crocs "foppa tofflor"skorna invaderat. De är grymt ful.
Men nu ser man nästan var och varannan med de.
Jag jobba en dag med såna för jag glömt mina tofflor hemma de är super sköna. Men ack så breda och så fula.
Inga skor jag skulle lägga sju eller åtta hundra för..

Fast jag vet att det finns mycket kopior på de. Jag jobba i ett par kopior för 99 kr på Ullared.
Tror ingen har äkta på mitt jobb. Förutom våran Ssk(sjuksköterska).
Visst är det fula? Det är en diss enligt mig.
Men en diss för de är så fula och en hiss för de är grymt sköna och super lätta.
Men inte så jag skulle handla mig såna och springa omkring med på stan.
Nej nej nej.
Jag tänkte köpa kopior i Ullared för att ha och jobba i men fanns inte. Tur det..

Work it out

Jag använde mitt träningskort igår för första gången sedan jag köpte det i början av juli. Det var länge sedan jag var i ett gym, och då var det dessutom utomlands, så jag var inte helt på det klara med hur alla maskiner skulle användas. Men, "learning by doing" tänkte jag och satte igång. Mitt osäkra trevande syntes ända bort till pilates-bollarna. Folk kom fram och manade: "Det är viktigt att du...", "Man får absolut inte...", samt "Det är mycket riskabelt att...". Jag viftade bort dem: "Ja ja, det ordnar sig nog!".

Men så: "Aaaaj! Hjälp mig, jag sitter fast! Hjälp! Varför kan ingen hjälpa mig!?".

IKEA

Hepp!
Nu är klockan tolv och då får man dricka. Jag för min del ska blanda till en vodka russian som vanligt.
Imorgon ska jag och mamma till IKEA. Hon ska köra oss dit i sin bil, och någon gång på vägen kommer hon säga: "Men ska du inte ta körkort snart? Det skulle ju vara så praktiskt." Och jag ska ta hennes hand, se på henne och säga, helt sakligt:

- Mamma. Jag har beslutat mig för att ge upp nu. Jag har kämpat på så länge och har alltid trott att det ska ge mig något. Men det har det ännu inte gjort, och jag tror inte det någonsin kommer göra det. Så jag ger upp. Jag drar mig tillbaka nu.
- Ska du ta livet av dig, människa?!
- Nej, inte alls. Bara dra mig tillbaka. Jag är klar nu.

Sedan, ja efter det vet jag inte.

Sommarkack

P3 har ett program som heter Sommarkatt. Det framgår inte av vare sig programtablån eller påannonseringen, men jag hyser starka misstankar om att programmet är frukten av ett samarbete med Samhall, eller någon sorts särskola. Jag har ingenting emot efterblivna, och jag tycker verkligen att de också ska få göra radio. Men jag vill veta det innan jag börjar lyssna, så jag kan inta en överseende hållning och inte ta något på allvar.
I det senaste avsnittet ringde en lyssnare in och annonserade om playstationkompisar, helst tjejer, att spela med innan man gick ut på kvällen. Programledaren suckade och förklarade att det nog skulle bli mycket svårt, "för tjejer gillar inte att spela tv-spel. De sitter hellre vid ett bord och dricker vin och pratar, och kanske sminkar sig tillsammans, innan de går ut".
Du, 1800-talet ringde, och de... Äh, jag orkar inte.

Katarsis

Jag ska ge upp, bara. Har ni gjort det någon gång? Avstå från att lyckas med något, säga nej till uppenbar lycka, slänga helt ätlig mat, kasta kläder istället för att tvätta dem. Pröva det, ni kommer aldrig kunna sluta.

Klibb

Åh, idag är jag så trött! Så klibbig, så less, letargisk, lat, låg. Jag kommer köra på omtentan idag, jag vet det! Och det är ett så patetiskt misslyckande. En sådan sak man helt enkelt inte bör misslyckas med. Visserligen inte en hemskt viktig tenta, men heller inte så svår. Det här är verkligen min sorts misslyckanden. Inte att råka välta Kaknästornet, eller sätta Västberga industriområde i brand. Utan ett litet, meningslöst och helt oanmärkningsvärt tillkortkommande. Lite som att aldrig ta det där körkortet, trots att ens besvikna föräldrar betalat för det. Åh, besvikelsen!

Amputation, toalettljud och besvikelser är mina trognaste vänner. De följer mig vart jag än gömmer mig.

Haiku

Här hittar du solen i augusti.
Unik prognos
för Arboga



Så mycket tjänar
sportkändisarna
i Partille



Tre döda
i Sverige
i badsårsfeber

Antaganden

Alltså. Jag vill gärna prata lite mer om kontaktannonsen nedan. Först och främst, vem är avsändare? Man, kvinna, barn, troll? Ingen vet. Annonsen är införd i DN, i kategorin Man söker Kvinna. I marginalen på sidan finns information om hur man går tillväga för att publicera sina rop efter en bättre hälft. Men ingenstans står det att man ska ange i vilken kategori man vill lägga annonsen, annat än att man ska göra det i själva annonstexten. Så var någonstans i texten nedan kan man utläsa att avsändaren är en man, och att denne man söker en kvinna? På den unkna humorn? På de arkaiska referenserna? På det hurtiga utropstecknet i slutet?

Varning

Härmed utfärdar jag en allmän varning till alla mina tre läsare:

Pirate Bay är affilierat med Aftonbladet!

Jag söker efter No Night is Too Long, och får upp ungefär trettio tusen avsnitt av Star Trek. Vad betyder det?

Gerontofili

Jag börjar förstå... Men om det handlar om det jag tror det gör, då är det väl ändå ganska otillbörligt, är det inte?

163478

Jag fattar inte.

Revidering:

A, så farligt var det inte. Jag tog i. Det är bara för att jag känner mig så jävla obalanserad idag!

Gå hem!

Jag mår så himla dåligt! Huvudet värker. Jag måste vara väldigt rik, eller åtminstone var jag det tills igår kväll, för jag hade uppenbarligen råd att dricka mig löjlig på Neu igår. Var ni där, och hörde någon som ropade "Åk hem!" åt Slagsmålsklubben mellan låtarna, så var det jag. Var helt enkelt tvungen att tramsa till saker och ting, då jag var där med A, en vän som emellanåt kan hemfalla åt en katatoni med somnambula inslag. Då blir han en riktig party-pooper. En av alla de vars något skrala självkännedom inte räcker till för att inse hur en sur uppsyn påverkar omgivningen.

-Vad är du sur för?
-Jag är inte sur.
-Du ser sur ut!
-Hur menar du då?
-Äh, gå hem!

Foppatofflor!

Någonstans har någonting dött här på kontoret. Nej, inte min livslust (eller jo, den med) utan ett djur av något slag. Ett ganska stort djur av lukten att döma. Kanske min tjocka kollega, vad vet jag. Bakom ett skåp i förrådet ligger hon nu och ruttnar.

Gårdagens lunch var som en liten tentamen i impulskontroll. En man kom och satte sig med en Aftonbladet, och jag fick verkligen kämpa för att hålla tillbaks ett "IMBECILL!". När jag tänker på att ungefär 6.000.000 människor i detta land läser den tidningen dagligen svindlar det. Jag blir rädd. Jag blir sjuk. Jag blir sjuk av ångest! Vad är det mer dessa människor har problem med? Har de svårt att följa med i väderleksrapporten? Tycker de att Radio Rix är subversivt? Vill de återinföra dödstraffet? Vill de bränna böcker? Bränna häxor?
Det är så många motstridiga intryck jag får av mina landsmän. Nästan samtliga stötande. De säger att de inte vill arbeta, men misstänkliggör alla som slipper. De tycker Sverige och svenskar är "så stela" (nej, det handlar om impulskontroll, barbarer!), men omöjliggör ett levande och galet nattliv med sina klagomål på att det låter (ljudet av LIV, förpuppade mumier!). De skräms av antiintellektualismen hos religiösa muslimer, men har själva en bildningsnivå jämsides en random hockeyspelare.
Gammalt, jag vet. Men jag ville ha det sagt, det är som en besvärjelse.

Har jag begått ett hatbrott nu?

.

Okej, förutom det uppenbart "komiska" (inte roligt, bara Adam Sandler) i att det var en konflikthanterare som mördade sina föräldrar härom dagen, vad betyder det att:

Han var 44,
hans mamma 77, och
hans pappa 88?

Jag kommer inte runt detta.

Får jag vara din pappa?

Nu var det någon i korridoren som refererade till sig själv som "pappa", när han pratade med en annan vuxen människa.

Han sa alltså "pappa" istället för "jag".

Ich bin nicht der offizielle Kirchenjesus!

Hur kan man inte dö av skratt när man tänker på scenen i Mein liebster Feind, där filmteamet befinner sig mitt i Amazonas, alla är dödströtta och moralen är i botten. Plötsligt blir en av ljudteknikerna biten av en giftorm. Han kommer att dö inom tio minuter om man inte snabbt sågar av hans ben. Det är extremt uppriven stämning, och alla står med händerna i skriet-position för ansiktet och bara "vad i helvete ska vi göra!?". Just där och då stormar Klaus Kinski in i bilden och är så rasande en människa rimligtvis kan bli. Han skäller ut hela filmteamet, försöker brotta ner Werner Herzog och hotar att döda honom, för att kaffet smakar illa.

Tidigare i filmen får man se ett äldre par, förvånansvärt grå och formella, berätta om tiden Kinski var inneboende hos dem. En dag hade något gått honom emot, och han stängde in sig i badrummet. De försökte lugna honom genom den stängda dörren, men hans utbrott hade redan satt igång. Han gick loss på inredningen under tre hela dygn, under vilka polisen vid ett tillfälle kallades till platsen för att snart åka därifrån med motiveringen att det inte fanns något att göra. När paret till slut vågade dyrka upp dörren fann de en helt utslagen Kinski, samt ett badrum där all lös inredning (badkar, handfat, hyllor etc.) förvandlats till puder.

Jag kom av någon anledning att tänka på detta när jag såg det här. Vad är det som händer vid 3:16 egentligen? Titta noga, flera gånger.

Vergogna

Mitt kranvatten har en vacker guldgul ton när man håller upp glaset mot lampan. Smaken påminner vagt om utspillt folköl och otvättade lakan. Jag har letat efter bilder på Alessandro Manzoni, som i likhet med Ted Hughes och Morrissey bara verkar ha blivit snyggare med åren. Bäst gillar jag den här bilden där han sitter, lite uppgiven, mot en brun fond och kontemplerar alla år som gått. År han slösat på att skildra ett splittrat Italien fyllt av bortskämda och skräniga barbarer. År, dagar, nätter - av vilka åtminstone ett par kunde ha tillbringats i parkerna kring Via di Villa Caffarelli. Ögonkast, vinden i buskagen, händer som greppar trädstammar, en tappad monokel.

Nej, det där sista var alldeles för mycket Kristoffer Poppius.

1+1-1=0

Man är ute på en helt platonisk promenad med någon (man kanske var tillsammans med i hundra år, vad vet jag) och under en kort stund vänder man sig bort (kanske för att torka en tår), och när man vänder sig om mot denna någon igen ser man att hon tagit på sig läppstift. Och allt är genast mycket jobbigare.

How would you like to blow me?

Är det någon här som har en torrent till Boys in the band? Filmen alltså. Jag såg den på tv en kväll i gymnasiet, och har sedan dess regisserat alla mina hemmafester i samma stil. Det slutar alltid med att någon gråter. Oftast jag, såklart.

A dreaded sunny day

Nu har jag ökat min dos antinarkoleptiskt medikament. För jag hade tänkt både jobba och plugga idag. Wow. Blir jag psykotisk kommer det med stor säkerhet visa sig här, först.




Jag känner mig född.

Was it a vision, or a waking dream?

Länge, alltför länge har mitt undermedvetna ansett att mitt liv kan, och bör, sammanfattas med följande visuella metafor (eller liknelse om ni vill):

En zigenare, iklädd bylsig midjekort jacka, kungsblå fladdriga taxibyxor och svarta lågskor sitter på huk och pruttar i en vattenpöl.

Urban skräck

När man står på tunnelbanan, och det plötsligt stiger på en grupp biljettkontrollanter, vore det inte kul om man gav ifrån sig ett kort avgrundsskri? Bara helt spontant. Som om man hade sett en orm eller någon som amputerats någonstans?
Och sedan visar man sin biljett.

(and a tacky badge)

Jag har aldrig förstått varför man måste stå och stirra in i kameran när man fotograferas med en kändis. När det händer mig (har aldrig hänt mig) tittar jag bara på kändisen. Kändisen tittar in i kameran, men jag tittar bara på kändisen.

Okontrollerat raseri

Nu är ju inte jag den som besväras av människor som är, vad ska vi säga, intellektuellt handikappade. Jag lever och låter leva. Men det finns en sak som börjar störa mig nu, efter ungefär tio år av exponering. Det handlar om en grav och perverterad historielöshet, -revisionism om ni vill, som tar sig uttryck i dumheter jag läste senast i Margret Atladottirs intervju med La Camilla i senaste Rodeo. Nu ska ingen skugga falla över M A, all skam är helt och hållet förbehållen La Camilla då hon är en vuxen människa som haft ett helt liv på sig att samla sina intryck och tankar till något lite mer konturerat än den luddiga soppa av lösa antaganden och slumpmässiga vanföreställningar hon släpper ifrån sig i intervjun:

/.../trenderna är så spridda och lösa idag. Det är aldrig någonting som dominerar hårt. Vi hade liksom en jet set-feeling i Stockholm på 90-talet som aldrig kan infinna sig längre, inte ens på Stureplan.

Ser ni? Förstår ni? Jag vet inte var jag ska börja. Det här är ett världsomspännande missförstånd som gäckat mig i år, och åter år. "Trenderna är så spridda och lösa idag. Det är aldrig något som dominerar hårt." Det är ju som att på fullaste allvar påstå att "ungdomen" idag är mer ouppfostrad, eller att "samhället" är hårdare och kallare, än "förr". Detta "förr", som härbärgerar så mycket neurotiska idéer om något annat, något lättbegripligt. En avskrädeshög för driften att reducera dåtiden till schabloner, och för villfarelsen att samtiden är den mest mångfacetterade av alla epoker i mänsklighetens långa och trista historia.

Jag kanske reagerar för häftigt.

Sisters Ross

Jag vet, det här är lite utanför kontexten, så att säga. Men det är ju å andra sidan hela internettet. Ge det 3 minuter och 49 sekunder.
Sortin är så ohyggligt suggestiv! Det är precis så jag vill äntra kontoret imorgon. Jag, en smärt brevbärare samt en glad lapplisa!

The sound of Olshan

Är det någon här som vet hur man uttalar Joseph Olshan? Hatar att rekommendera författare jag inte kan uttala namnet på. Jag fattar inte varför Wikipedia inte ger uttal för uppslagsorden. Ingen belöning utgår den här gången dock.

Varmkorv

No more Pride. Bögjävlarnas blogg illustrerade ett inlägg om en av dess förtjänster spot on med en varmkorv. Vilket får mig att tänka på en intervju i Trots Allt med den alltigenom förhatlige Tomas Andersson Wij som beklagade sig över att homovärlden var så himla glättig (man får anta att han syftade på bögvärlden, då kanske), när livet för homogays rymde så mycket tragik. Jag vill bara säga, med en fot framför den andra och ett pekfinger fladdrande i luften: "Du, George Michael ringde, och han ville inte ha ett skit av dig, däremot lät han hälsa: 'Fuck you, this is my culture!'".

Jag ber om ursäkt för det där. Ska inte upprepas.

Nåja. Titta på detta. Den som kan ge mig en plausibel koppling mellan ämnet för filmsnutten och det jag behandlat ovan, vinner en dejt med mig. En sådan här dejt.

Little man, what now

Just det, vaknade kl 16.04 av min egen röst som skrek: "Vad gör jag med mitt liv!?".

Letargi

Varför är jag så rädd för telefoner? Och då ringande sådana i synnerhet. Vad kan de göra mig för ont? I varje ringsignal vilar ett "Det är bäst att du sätter dig ner, det har hänt något fullkomligt groteskt." Och när jag väl svarar är det ju oftast bara någon som är långrandig och trist. Nästan, men bara nästan lika trista som det här inlägget.

Vulgar picture

Jag älskar hur han döljer ansiktet med en vek hand precis i slutet. Det var jag idag när jag insåg att jag var ful.

And a strange dust lands on your hands

Åh, här är hon ju! Kanske inga 501:or, men nog är de illasittande alltid. Och notera: gul Walkman.

Jag kände mig...

...såhär idag:


Det varade i 52 sekunder.
Nu dricker jag istället Vodka russian framför datan.

Aldrig mer

En vän till mig, eller vi kan säga att det är jag för enkelhetens skull, hade i ungdomen en fallenhet för att krascha hemmafester. Komma objuden, stjäla öl, skapa nya samt underblåsa pågående intriger, kissa från balkonger etc. Tiden gick, ungdomens gracer förbleknade. Jag kände att det var dags att ge tillbaka något litet av allt det jag tagit. Jag lärde mig grädda pannkakor, och en ny vana tog form. Inte en hemmafest, inte den mest anspråkslösa förfest utan att köket fylldes av pannkaks-os (jag kan inte skriva ihop det ordet, det blir så fult och konstigt). Glada utrop, gester av förvåning samt uppmuntrande bifall har kantat min väg mellan smet och kaka.

Men likt ungdomens syrenkantade alléer har även pannkaksgräddandet en höst. Man kommer en dag inte längre imponeras av mina konster, och jag ville förekomma detta. Inte tunnhårig och avmagrad stå och vifta med forna dagars äggblandning. Jag gav mig ut bland folket för att söka inspiration. Det visade sig att den enkla människan tycker om choklad. Sålunda begav jag mig hemåt för att praktisera denna nyvunna insikt:

8 dl mjölk
5 dl mjöl
1 tsk salt
2 ägg
50 g smör
3 msk olivolja
1 dl kakao

Detta var för tre timmar sedan, och jag mår fortfarande illa.

Slät hy, tristess

Ibland inbillar jag mig att jag borde ta ett enormt banklån och avsätta ett år av mitt liv för att spela in den film om ung kärlek i Stockholm åren kring -90 som jag alltid visualiserar mig när jag råkat sniffa på någon tonårsparfym och rekapitulerat min trista ungdom. En tjej i lite illasittande ljusblå 501:or som cyklar Sveavägen ner på en ful Lasermannen-bockstyring med Field Mice i sin gula Walkman. Okyssta kyssar, blygsel, grämelse. Jag vill förmedla doften av syrener, början på slutet, ofullbordad åtrå. Det kanske redan är gjort?

Richard E Grant

Jag kommer inte över (den visserligen ganska uppenbara och banala) ironin i det att det var Richard E Grant och inte Paul McGann som slog igenom med, och blev stor efter Withnail & I. När det är Withnail som i slutet står ensam i regnet med en vinflaska och reciterar Shakespeare för vargar, medan Marwood tar tåget till en stundande teaterkarriär. Men i Bruce Robinsons roman går ju Withnail hem efter det och skjuter sig med Montys gevär, efter att ha druckit upp densammes vin ur gevärspipan.

Sonja Aldén

Jag har en kollega, och jag tror att hon är kär i mig. Hon är fet och mycket ful. Jag är tunnhårig, så jag får säga sådant. Jag har redan fått mitt straff. Hon ger mig långa blickar varje gång hon går förbi mitt rum. Varje gång hon går förbi mitt rum är hon på väg till toaletten, för så ser min arbetsplats ut. Tanken på hennes förestående toalettbesök ikläder mitt ansikte ett plågat uttryck, ganska likt det hos Shelley Duvall i rollen som Jack Nicholsons fru i The Shining, då han är i full färd med att hugga sig in i badrummet hon gömmer sig i. Tanken på toalettljud gör mig så ofattbart olycklig, kan ni förstå det?

Sprattel

Önskar jag kunde skriva ett riktigt långt inlägg någon gång. Men nu är jag full, och jag börjar jobba klockan 9.00 imorgon. Obehaget är så stort att jag inte kan omfamna det. Att ungefär 6.000.000 andra människor i detta land börjar sitt jobb klockan 9.00 imorgon, det kan jag överhuvud inte ta på allvar. Och att de gör det varje dag dessutom, det är bara en sarkastisk charad, ett sprattel utan mening.

Imorgon kväll ska jag dricka mig löjlig. Jag ska dansa som Ola Salo, och jag ska SPRATTLA!

HEJ!

Imorgon bitti ska jag det första jag gör när jag kommit till jobbet gå direkt in i fikarummet, ställa mig en dryg meter in i rummet med sträckt rygg och medan jag med fötterna går från fjärde till femte position, samt med armarna från tredje till andra med emfas ropa HEJ!

Ångest som expanderar i tid och rum

"Varför pluggar jag inte till omtentan!?"

Och sedan...

...på väg från jobbet såg jag naturligtvis en väktare stå och spy in i en buske. Vad är det som pågår egentligen?

På bussen...

...på väg till jobbet idag såg jag en man kräkas mot ett träd. Jag tittade på honom, och sedan vände jag mig mot en medpassagerare och blottade ett uttryckslöst ansikte samtidigt som jag tog mig affekterat för bröstet.

Att "kräkas med stjärten" måste helt enkelt vara det vidrigaste man kan säga på svenska.

Datan

Nu kom just en kollega in, och hon hälsade på min dator! Vad betyder det?

Ge mig svar

Förra veckan var jag på Öland, och där slogs jag av dels hur fula alla är, samt att det inte finns någon enda kvinna (tjej? Eh, flicka?) mellan tjugo och trettio. Hur detta kommer sig beror förmodligen på ett av följande tre alternativ:

1. Alla åker till Stockholm på sin 18-årsdag
2. Alla åker till Spanien på sin 18-årsdag
3. Alla får trillingar på sin 18-årsdag och förvandlas i ett slag till 32-åriga Gunillor

Jag anmodar härmed mina två läsare (ingen nämnd ingen glömd) att antingen bekräfta någon av mina teorier eller komma med egna förklaringar för detta egendomliga och sorgliga tillstånd en av vårt lands plattaste landsändar befinner sig i.

Jag är ful

Jag har som ett puderlager av trötthet över ansiktet. Fredsgatan 12 igår och ingen Face hunter träffade jag. Det närmaste jag kom att fotograferas var när en tjej brände av en blixt i ansiktet på mig av misstag.

Vilket påminner mig om när jag var på lokal i Berlin och fick en cigarett i näsan när jag stod på dansgolvet med slutna ögon. Det var en mäktig känsla att se ett moln av glöd singla ner från näsborren, samt ansiktsuttrycket hos en tjej som mycket intensivt erfar känslan "Hjälp! Jag har vanställt en annan människa för livet!".




En genomträngande smärta precis mellan tinningarna.