Kungörelse

- Jag vill bara säga att... att, ja... alltså... Ja, ni fattar säkert.

Idag har jag insett flera plågsamma sanningar om mig själv. Bland annat:

Mina skor knarrar.

Jag måste

sluta vara så anal när det komer tillatt stava rätt och skriva korekt hela, tiden! men det svårt.

Det finns en man

som brukar komma fram till mig ibland när jag är ute och dricker alkohol. Han är alltid betydligt fullare än jag och har ofta någon Mona Seilitz-kvinna i släptåg som försöker kyssa honom med våld. Han brukar nagla fast mig med blicken och säga:

- Du! Hörru... Är det inte du som [insert valfri befängd lögn]?

Det är aldrig någon idé att förneka. Han liknar Bryan Ferry litegrann, det var det jag ville ha sagt.

Quite snyggt

Idag:

Kära E,

jag fick ditt brev, och har läst det många gånger. Jag har låtit andra läsa det (av vilka en är min terapeut) och har vid ett tillfälle dessutom använt ett ouija board. Likväl kan jag inte säga att jag begriper någonting av det du skriver, och jag önskar heller inte försöka något mer nu.

Alltså ber jag dig härmed upphöra med din ensidiga korrespondens. Jag hoppas hur som helst att du snart får den hjälp du så träget tycks eftersöka.

Din XXX

Jag

spelade pingis i min ungdom.

Hunden har en snöflinga på nosen.

Where you been

När jag gick i tredje ring var min mamma tillsammans med en man som hade en trea på Östermalmsgatan. En dag vaknade jag tidigt, det var lördag och han var hemma hos oss som han brukade på helgerna. Han hade dessutom börjat tillbringa mer och mer tid där också under veckorna. Jag gick upp till hans och mammas sovrum och sa till honom:

- Nu tycker jag faktiskt att jag ska få bo i din lägenhet i stan. För du är här jämt och jag vill vara ifred.

Jag var arg och rädd att han inte skulle gå med på det. Men det gjorde han. Jag blev väldigt paff, och visste inte riktigt var jag skulle göra av min ilska. Men känner jag mig själv rätt (och det inbillar jag mig att jag gör) hittade jag säkert något annat.

Så, under nästan ett år bodde jag i en trea inne i stan, tio minuters promenad från skolan. På lunchrasterna gick jag ibland hem och lyssnade på Dinosaur Jr och var olyckligt kär i den korthåriga judiska tjejen i latinklassen. Det var galet vad kär jag var. Det var så dumt. Jag fikade med henne en gång, och kände direkt att jag egentligen inte gillade henne. Hon var inte så rolig. Jag frågade om hon ville följa med mig ner i en tunnel jag hade hittat, som gick ner under skolan. Någon sorts kombinerad parkeringsplats och skyddsrum. Men det ville hon inte. Usch vad trist jag tycker att det är med folk som säger nej till spännande saker. Men det hindrade mig ju inte att fortsätta vara kär i henne. Så är det, va.

Latinklassen skulle åka till Rom på hösten. Vi hade fest hemma hos lärarinnan i en skräpig villaträdgård, innan, för att planera resan. Man skulle dela rum två och två. Jag hade ingen att dela med, för min bästa vän hade just blivit psykotisk för andra gången. Det visade sig att den korthåriga judiska tjejen inte heller hade någon att dela rum med. Min lycka hade inga gränser. Jag kunde omöjligt tro att det var sant.

- Kan du tänka dig att dela rum med henne, E?
- Tja... Kan jag väl.

Sedan följde hennes bästis med och jag kände mig utanför och var sur. Hånglade med någon annan på en bar, men den korthåriga judiska tjejen blev inte alls ledsen. Nu är hon flata.

Jag brukade inventera min mammas lovers skafferi. Han slängde aldrig något. Jag och A kunde hitta förpackningar med potatismjöl som var femton år gamla. Och punch, som vi drack upp och lyssnade på George Brassens på en liten rese-LP-spelare. Vi var som Jules och Jim, utan Catherine. Det var hemskt töntigt alltihop. Sedan dog min mammas lover på våren, och jag flyttade hem igen.

F

Har suttit och läst online-Fass i fem timmar iklädd t-shirt, tofflor och inget annat. Ser det som en tribut till Jan Halldoff. Min ångest är galopperande. Jag känner oro och en stark hopplöshet. Vill halvligga i baksätet på en bil, på väg ingenstans. Eller söderut, om jag måste välja. Folk har ringt och ställt frågor. Jag har inte kunnat svara på en enda, bara mumlat osammanhängande, ropat okvädningsord mot kökslampan.

my girl's tall with hard long eyes
as she stands, with her long hard hands keeping
silence on her dress, good for sleeping
is her long hard body filled with surprise
like a white shocking wire, when she smiles
a hard long smile it sometimes makes
gaily go clean through me tickling aches,
and the weak noise of her eyes easily files
my impatience to an edge--my girl's tall
and taut, with thin legs just like a vine
that's spent all of its life on a garden-wall,
and is going to die. WWhen we grimly go to bed
with these legs she begins to heave and twine
about me, and to kiss my face and head.

Att

inte längre få vara passivt-aggressiv visade sig mycket svårare än jag kunnat föreställa mig. En kollega kom in här för en stund sedan och ropade till personen jag delar rum med:

- Nu finns det kaka! Saffranskaka!
- Åhåå...? Säger du det säger du?
- Javisst! Mmmm, så gott!
- Ja, det låter då sannerligen trevligt.
- Ja, och så finns det kaffe!
- Det menar du inte? Kaffe, det som är så gott!
- Jaaa...! Kaffe!
- Ååh, och kaka!
osv.

Jag klarade detta. Men jag klarade inte av att ännu en kollega tittade in och ropade:

- Hallå! Har du kommit och tagit kaka? Saffranskaka! Jättegott!

Jag svarade, lite för högt, lite för aggressivt:

- Men guuud, saffranskaka! MIN DAG ÄR GJORD! Prisa skyarna! Ge mig kaka! GE MIG KAKA NU!

Jag, ikväll:

I-L

Min musiklärarinna på mellanstadiet var både neurotisk, hotfull och tidvis mycket känslosam. Hon och jag hamnade ofta i konflikt med varandra, och hon ringde inte sällan hem till mig och förklarade för min mamma hur elak jag var. Hon hade helt rätt i detta. Till exempel minns jag en lektion tydligt. När vi elever kom in i klassrummet hade bänkarna ordnats enligt ett uttänkt mönster och vår musiklärarinna var märkbart hypoman. Jag frågade henne:

- Har du druckit idag?

Hon började gråta och på kvällen ringde hon min mamma.

Men en sak hon gjorde minns jag fortfarande med värme, och en inte obetydlig mängd glädje. Hon kunde anordna tävlingar där fem eller sex elever tog med sig varsin låt och spelade upp. Sedan fick klasskamraterna rösta om vilken låt som var bäst. Jag deltog varenda gång, kanske tio gånger. Jag älskade de här tävlingarna, men kom inte sällan sist. Bäst gick det då jag tog med mig och spelade upp You gotta love someone med Elton John. Då blev jag slagen av den blonda och tysta tjejen (som jag nog inte visste namnet på ens då) som ställde upp med Total eclipse of the heart.

Men den av gångerna jag var närmast att ställa mig på bänken och sjunga med och dansa med stora och slängiga rörelser var när jag tagit med mig Ring of ice. Jag kunde inte för mitt liv fatta hur inte alla bara älskade den låten! Jag fick där och då en närmast taktil förnimmelse av vad det innebär att vara fullkomligt ensam bland idioter. Jennifer Rush fascinerar mig fortfarande och låten är lika bra idag. Videon är dessutom väldigt suggestiv, med Jennifers otydliga dans. Rörelserna är liksom halvfärdiga, ansatser mest av allt. Och hennes tunga ögonlock, de insinuerar en sorts mild perversion. Ett litet fönsterlöst rum, surrande kontorsmaskiner, vitmålad vävtapet.

Jag kan än idag precis när jag vill se framför mig min musiklärarinna i sin lite dekade Pamela Ewing-frisyr, hur hon står och inväntar crescendot i Whitney Houstons I will always love you. Och när det kommer, hur hon med slutna ögon slår i luften på imaginära trummor och tyst sjunger med i texten. Hur alla mina klasskamrater moltigande sitter och stirrar på henne, vettskrämda.

S:t H

Igår kväll var jag hemma hos min något debile men mycket charmante vän G. Vi lagade till en underbar middag som vi intog tillsammans med H och hennes femton år yngre toyboy M. H är en rundlagd kvinna med stark utstrålning som enligt egen utsago har Stockholms bredaste rumpa. Detta kunde jag inte hålla med om, även om den var bred. Hon har hur som helst en intensiv och uppfordrande blick, och den accentueras av en slarvigt pålagd kajal.

Vid ett tillfälle, när jag lagt mig på soffan för att vila en stund under G:s rutiga pläd, berättade hon om en gammal vän till sin syster som bor i Norrköping och det senaste året varit inlagd på någon klinik för manodepressivitet. Kvinnan hade ringt H och förklarat att hon koncentrerat hela sitt tillfrisknande på prospektet att våga/kunna träffa henne. Detta gjorde H ganska illa till mods:

- Varför ringer hon mig? Vad har jag med henne att göra? Vi har aldrig känt varann!

Kvinnan i Norrköping berättade också att senaste gången hon vågat sig ut hade hon stått en lång stund vid en ström eller om det var en å och allvarligt funderat på att hoppa i. Sedan sa hon att hon nu kände sig redo att gå hela vägen till busshållplatsen för att möta H, om hon ville komma (vilket hon MÅSTE för ni vet väl vad det innebär att ha hotet om någons förestående självmord hängande över sig?).

H förklarade att hon nog inte kunde komma till Norrköping på åtminstone ett par månader, men att när hon kom, kunde väninnan då kanske ta en annan väg till busshållplatsen än den förbi ån?

Just historien med ån hade retat H. Skulle man dränka sig gjorde man det såklart i ett hav, eller åtminstone i en fors med strida strömmar och klippor som krossade en. Inte i en liten sorglig bäck i Norrköping. Hon hade en gång stått längst ut på en klippa med en väninna, med hela havet framför sig en blåsig hösteftermiddag. Det var i efterdyningarna av en lång och hemsk depression som nära nog kostat henne livet. Hon hade tittat ner i djupet, vänt sig mot sin väninna:

- Visst vill man bara kasta sig ut?
- Jaaa...
- Bara låta sig omslutas av havet och försvinna ner i djupet?
- Jaaa...

G ringde idag:

- Vad gör du ikväll? Vill du följa med på vernissage?
- Kanske det, var då?
- Liljefacks konsthall.
- Vaddå, vilket då? Det på Djurgården?
- Ja! De bjuder på varmkorv.
- Korv?
- Just det! Varmkorv, med senap och med ketchup. Och öl. Och varmkorv.

Filantropi

Min mamma bistår mig regelbundet med information om intressanta tv-program hon sett. Jag kräver detta eftersom jag inte har någon egen tv-mottagare. Härom veckan hade hon sett ett program på Kunskapskanalen om en fransk bankir som något årtionde före den stora börskraschen förra århundradet (inte i början av nittiotalet, Salvada) anlitat hundratals stillbilds- och filmfotografer och skickat ut dem över hela världen för att dokumentera människor i deras (eh) naturliga miljö. Efter några år satt han på världens största bildarkiv, och i flera fall också de första färgfotografierna som någonsin tagits i vissa av länderna, som Maghreb och inte minst Afrika söder om Sahara. Idén om det här gigantiska bildarkivet fascinerar mig enormt. Jag skulle gärna lägga upp en bild eller två, men hittar bara små och dåligt upplösta bilder, jpeggade dessutom. Men i vilket fall, Albert Kahn hette han.

Dagen

började dåligt och fortsatte i samma stil. Vaknade, ställde mig på alla fyra i sängen och vänd mot kudden mässade jag omväxlande: "Varför!", "Nej!" och "Jag vill inte!". Då detta inte hjälpte tog jag en dusch för att skingra olyckligheten. Vattnet var antingen för varmt eller för kallt och till slut gav jag upp. Jag borde ha gett upp dagen som helhet och social konstruktion vid det här laget, men min pliktskyldighet vann och jag åkte till jobbet.

Härom dagen hade jag möte med min Passive-Aggressors Anonymous-grupp. Det var mycket krävande, och jag beslöt mig för att det fick vara det sista. Vi ägnade oss åt det vanliga: påtala varandras fel, hånleende ställa burdusa frågor, vinnlägga oss om att sätta dit varandra och skapa osäkerhet och missmodighet etc. Det vanliga - det vi är bäst på helt enkelt. Men nu vill jag bredda min repertoar, och kanske bara vara helt vanligt tråkigt hygglig. Kan det vara något? Nej, jag tror inte det. Men jag gör det nog ändå. Känns det fel, känns det obehagligt - ja, då är det rätt. Melodin för 2008.

P.S.

Igår natt transcenderade jag. Jag har gjort det några gånger den senste tiden. Någon gång med hjälp av den och den, någon gång bara med hjälp av elementen. Eller ja, ett räcker väl egentligen.

Kjell

En av mina uppgifter på jobbet är att föra in enkätsvar från papper till dator. Enkäterna är sorterade efter uppgiftslämnare och region. Jag sitter precis bredvid hyllan där enkäterna står, prydligt ordnade i pärmar med etiketter i olika färger, och det är oändligt många enkäter. Jag tror det kan röra sig om runt tiotusen stycken. Alla är identiskt utformade, och att befatta sig med dem tarvar en omänskligt hög toleransnivå för tristess. Detta är något jag haft, men nu tror jag den börjar vekna.

Det är helt enkelt inte roligt längre. En hel arbetsdag går, och antalet enkäter som är kvar att föra in är i allt väsentligt oförändrat. Något som lägger en extra dimension av leda på arbetet är kombinationen dåligt utformade enkätfrågor + slarviga och ointresserade uppgiftslämnare. Ofta får jag gissa vad människorna menar med sina svar. Ibland anstränger jag mig för att översätta deras obegripliga chansningar till vettigheter, ibland orkar jag inte och låter det istället stå kvar att, exempelvis, ett genomsnittligt läkarbesök under de senaste tre månaderna tog 42 timmar. På ja eller nej-frågor anser vissa att ett uteblivet svar betyder nej, andra menar med det ett bestämt ja.

Forskningen dessa enkätsvar ligger till grund för är alltså till stor del mycket ovetenskaplig. Detta bekymrar emellertid inte mina uppdragsgivare. Det kan bero på att de har mer erfarenhet av forskningsarbete (eh, det får man nog bittert hoppas) och vet att det i det stora hela inte gör någon skillnad hur resultaten kommer till. (Med det stora hela menar jag här ett slags kosmiskt allt, som innefattar allt mellan Big bang och universums kollaps.) Eller för att de vet att det här forskningsprojektet aldrig kommer färdigställas. Någon går in i väggen, blir pappaledig, pensionerar sig, tar livet av sig, klipper av sladden till frysarna och förstör tjugofem års forskning, mördar någon etc. Ovanstående kan gälla för en eller flera individer. Det kan handla om mig, även om jag tar det för mycket osannolikt att jag skulle lyckas pensionera mig.

Så, det här var ett litet preludium till detta: Jag hade mycket svårt att gå upp ur sängen imorse. Känslan av en omslutande och konstant meningslöshet i samarbete med en varm säng fick mig att på allvar ifrågasätta mina motiv. Okej, det gör jag varje morgon och nu som alltid kom jag inte fram till något annat än att det nog inte är någon idé.

Mimmo Jodice

Marc Dennis

Faces

ILIFF Graduate School of Theology, april 1928. (På den femte personen från vänster har någon ringat in en märklig fläck.)

Alpha Chapter sorority, Howard University, Washington D.C., 1916.

Lincoln University, 1916.

Toothpaste kisses

Har tillbringat eftermiddagen med min fysioterapeut. Mycket avkopplande. Det måste ske på mer regelbunden basis det här, känner jag. Annars minns jag från gårdagen: Ystra ungdomar som sprang mot dansgolvet med hoppsasteg när dj:n satte på Popsicle, en ny generation popsnören med bred benstomme, tjocka lår och stretch-jeans, samt en trevlig man med len hud. Jag kan också rekapitulera ett samtal om graviditet, en plötslig brist på vitt bröd, och ett slagsmål på en tunnelbaneperrong där någon fick in ett par riktiga fullträffar i en blond mans ansikte. Någon annan fick ont i käken, blev andfådd längst upp i en lång trappa, och gjorde en intressant iakttagelse mellan två stationer som tydde på en stor människokärlek. Vid ett tillfälle rev någon sig av misstag alldeles för hårt på benet.

Har trots försök

inte helt lyckats släppa min kärlek till minimal-technon.

Arsenij T:

Den lilla skammen

Jag är ensam i rummet idag. Jag kan ha dörren stängd, och har således dörren stängd. Att ha dörren stängd är en fin sak. Det är rogivande. Hade jag haft dörren öppen skulle mina kolleger höra mig viska:

- That's quite weird. That's quite weird. That's quite weird.

Vet inte varför, men jag har fått den meningen på hjärnan. Den är ganska suggestiv. Speciellt om man hör den viskas fram, och inte minst om man hör den ur sin egen mun.

Nu kom dessutom någon in, utan att knacka! En assistent iklädd tredelad grå, finrandig kostym. Hon tittade på mig med en min som uttryckte:

• Besvikelse
• Misstro
• Fientlighet
• Överlägsenhet (helt omotiverat!)

Jag tänker mig att hon, om hon tog mod till sig, och om hennes passiva aggressivitet tog steget ut till renodlad aggressivitet, skulle säga något i stil med:

- Jag vet att du sitter här och gör ingenting!
- Jaha? Jag vet en sak om dig! DU ÄR ASTRÅKIG!

Jag skulle inte säga något om hennes lilla skam. Den hon döljer i sitt lilla pickande hjärta, bakom den grå, finrandiga västen.

Jag är så hungrig!

Ni vet, när det känns i bihålorna? Vet ni hur det känns? Ni vet ju inte alls hur det känns.

- Är så jävla hungrig, baby...
- Åh, Buster...!
- Syns det? Syns det i bihålorna?
- Jaaa... Det syns, det syns.
- Titta inte på mig! För i helvete, TITTA INTE PÅ MIG!

Möte med ledningen

På mitt nya jobb ska man anställa en ekonom. Vi har tre stycken att välja mellan, så ser det ut i dagsläget. Vi ordnade ett möte för samtliga anställda så att alla kunde uttrycka sina tankar i frågan, och då jag inte utbytt mer än skrämda och aggressiva blickar med dessa tre ekonomer begränsades mina tankar till en idé om att söndra och härska. Jag vill komma upp mig förstår ni. Och det, har jag lärt mig, gör man genom att vara drastisk, osammanhängande och hotfull. Jag föreslog därför för ledningen att man skulle göra sig av med min kollega (hon fixade jobbet åt mig för övrigt). Ledningen förhöll sig avvaktande till detta. Men jag tror man attraherades av min något okontrollerade vrede när jag med ecklesiastisk retorik framhöll att "hon är den svaga länken, det sjuka djuret i företaget!".

Timmie, hunden

På det glada nittiotalet (innan allt gick åt helvete, internet kom, och gamla pengar fortfarande var värda något) vet jag att det fanns en man, ganska ung. Han var mycket rik, försörjdes av sin farmor som regelbundet gav honom kuvert med pengar (genom brevlådan). Den här personen närde ett osläckligt hat gentemot mänskligheten. Jag tror inte jag i ord kan återge detta hat. Och gissa vad? Mest av allt hatade han sig själv! Just det, pengar gör en inte lycklig. Alla rika lever trista liv, med kalla och sadistiska familjeförhållanden.

En natt, efter en kväll på Sturecompagniet skulle han köpa en varmkorv vid en ambulerande korvkiosk. Han ställde sig i kön, och när han märkte att kön växte bakom honom med korvsugna medmänniskor fick han en idé. När turen var hans bad han att få köpa samtliga korvbröd. Han fick dem i en påse, och inför alla dessa korvsugna medmänniskor hällde han ut alla korvbröd på marken och stampade sönder dem.

Jag byter ämne:


Det är jag och ett par av mina syskon, min bror är så stolt. Hans högsta dröm var att bli säljare, jag hoppas han är lycklig. Gud, jag var så smal på den tiden. Är det fortfarande.

Vill

bjuda hem någon på chokladte. Men det måste vara lite hemtrevligt. Vad säger ni, tavlan, är det för mycket? Jag hatar verkligen de där homestylingtidningarna, det är alltid så överlastat.


Jag tar nog ner tavlan.

Lite så här hade jag tänkt mig. Eller vänta, hur löd frågan igen?

Fråga:

Visst är det här lite kletigt?

Tröttheten

Jag har ont i magen. Det kan vara kaffet, eller också den filmjölkstjocka tristess jag sjunker ner i varje gång jag sätter mig här, framför min skabbiga lilla jobbdator. I DN idag fanns det en artikel om jobbtrötthet. Det stod att äldre tiders industrier hade en möjlighet till vila och avskildhet så att säga inbyggd i den fysiska konstruktionen. Arbetarna kunde dra sig undan en stund i maskinrum eller liknande, och allt var så stort och fullt av prång så de blev inte ertappade. Nu sitter alla i genomlysta kontorslandskap och plågar ihjäl varandra med implicita och passiv-aggressiva krav på ständig produktivitet. Men man kan fortfarande låsa om sig på toaletten, sätta sig på sitsen och vila överkroppen mot handfatet.

Det finns en kyrka i Umeå som är väldigt vacker. Tegs kyrka heter den och ni ser den på bilden ovan. Som jag har berättat förut bor en vän till familjen i Umeå, och varje gång jag är där och hälsar på tvingar jag honom att köra mig till kyrkan. Den har en orgel med jättesnygga modernistiska pipor. Och krucifixet är i en sorts kubistisk-naivistisk relief-modell. Jag minns det så i alla fall. Men jag kan ha fel.

På spegeln i hallen har man tejpat upp en liten lapp och på den står det:

Här ser du en som Jesus älskar.

Jag går på det varenda gång!

Sången om Christer

På mitt nya, trevliga jobb i den outhärdligt deprimerande lilla knytpunkten Spånga brukar jag lyssna på P3 när jag står och duttar med vad det nu är jag står och duttar med. Oftast kan jag betvinga impulsen att skrika rätt ut och hålla för öronen. Men ibland går det inte. De stunder jag har svårast att låta bli detta är under programmet Christer. Jag vet inte vem Christer är, och jag vill heller inte veta det. Det kanske är Christer Ulfbåge. Kanske är det Christer Pettersson. Hursomhelst är det en människa som gör mig illasinnad gentemot större delen av mänskligheten.

Programmet Christer har som huvudsaklig idé att inledningsvis ange ett tema, och sedan be lyssnarna att ringa in och berätta om sina erfarenheter av detta tema. Det kan exempelvis handla om "fusk": "Har du fuskat någon gång?", "Hur kändes det?", "Var det läskigt?", "Blev du ertappad?" etc etc. Gemensamt för alla de som ringer in är att ingen har något att säga. Ingen har den minsta elementära drift att berätta en historia, och ingen har en bråkdel av de kognitiva och verbala färdigheter som krävs för att hålla en röd tråd under mer än fyra sekunder. "Berättelserna" går istället ut på att Christer ställer fråga på fråga, på vilka den som ringt in svarar enstavigt och debilt.

Men det som stör mig mest med Christer (förlåt att jag är så bitterfittig, jag är i själva verket väldigt glad och tillfreds idag) är detta: Emellanåt figurerar en panel i programmet. Jag är inte säker, men tror att Kitty Jutbring är med. Jag gillar henne. Hon känns ärtig. Hursomhelst samtalade denna panel en dag kring ämnet parrelationer. Någon öppnade med att säga att det är så mycket svårare att leva ihop nu, med alla yttre krav och förväntningar. Varpå en klok människa luftade tanken att idén om det romantiska parförhållandet faktiskt inte är så gammal, att man fram till för inte så hemskt länge sedan slog sina påsar ihop av betydligt mer pragmatiska anledningar. Hon problematiserade med en retorisk fråga:

- Vad är det egentligen som säger att det är bättre att två människor blir ett par för att de är kära, än att de blir det för att de inte vill vara ensamma?

På detta följde tystnad. Hon avslutade med:

- Den romantiska kärleken är väl i stort sett en social konstruktion...?

Åter tystnad. Efter en stund repeterar Christer det hon sagt, och fortsätter:

- Gud, vad nattsvart och deppigt!
- Ja, verkligen! Du använder så konstiga ord hela tiden, man fattar ju inget.
- Nej nu ska vi lyssna på Petters "Det går bra nu"!
- Ja!

Jag minns att jag skrek.

...

Träffade jag inte autisten i tvättstugan igen, när jag skulle vrida ur mina dyvåta kläder? Aggressivt:

- HEJ!

Inget svar. Han smög ut, hukande. Jag gick till torktumlaren och kontrollerade.

- Du glömde rensa luddfiltret, din jävel!

Jag och min lover,

ikväll ska vi ... jaja, never mind.

Kerstin

Så fick jag dessutom nöjet att tala med Kerstin på Stockholmshems kundtjänst. Det är alltid henne jag får prata med när jag ringer för att antingen påpeka fel och brister i företagets organisation eller be att få en ny bokningskolv till tvättstugan. Kerstin har en röst som invaggar en i känslan av att inga problem är för små för att vara helt omöjliga att åtgärda. Hon skuldbelägger och klandrar, både implicit och explicit. Hade jag ingen mamma skulle Kerstin alltså räcka och bli över. Hennes favoritformulering när det kommer till mig är "har du slarvat bort den?". Hon säger det när jag ringer om kolven (saboterad av bostadsrättsföreningens lakejer), hemmanycklar (stulna av pundare) samt hyresavi (aldrig distribuerad till mig då jag värnar miljön och använder e-faktura). Jag möter alla hennes bittra sarkasmer med ett uppsluppet skratt. Dessvärre låter det aldrig särskilt uppsluppet, utan mer klagande och nervöst.

Initials B.B.

Jag kommer in i tvättstugan, och där står en man som om han fick frågan "vad önskar du dig mest av allt just nu?" skulle ha sagt "att jag fick förbli ensam i denna tvättstuga". Men in kommer jag och för att driva min sömnighet på flykt sätter jag igång och frågar ut honom på ett aggressivt sätt. Bland mycket annat frågar jag om grovtvättmaskinen är ledig. Han svarar "ja" med ryggen vänd mot mig. Jag fyller maskinen och börjar tappa upp vattnet. Just som jag applicerat det allra sista av tvättmedlet öppnar han maskinen han tvättat i och tömmer den. Just då kände jag ilska.

Vad alla ska ha klart för sig är att det är ett riktigt jobbigt projekt att tvätta i en grovtvättmaskin. Först måste man tappa upp rätt mängd vatten i rätt temperatur, sedan sätter man igång maskinen. Efter det väntar man en halvtimme ungefär. Sedan stannar man maskinen, och det är här det jobbiga börjar. Man vrider på kranen (nedan till vänster på bilden) och låter litervis med smutsvatten skölja över ens fina nyinköpta skinnskor. När trumman är tom (vilket tar absurt lång tid) fyller man den igen, och upprepar proceduren fyra gånger till. Efter det öppnar man den yttre luckan och använder hela sin ackumulerade vrede och besvikelse till att med händerna vrida trumman i rätt läge för att öppnas. När man gjort det vrider man ur varje plagg för hand innan man lägger dem i centrifugen. Våta plagg är mycket mycket tunga. Och har man dessutom gjort misstaget att skölja dem i kallt vatten får man en mycket realistisk inblick i hur det kan kännas att lida av reumatoid artrit.

Jag kände ilska mot mannen i tvättstugan därför att han genom ett hänsynslöst dwellande i social fobi, blygsel och mest av allt efterblivenhet tvingade mig att helt i onödan gå igenom ovan nämnda helvete. Anledningen till att jag över huvud taget använder grovtvättmaskinen är att fastighetens vaktmästare borrat sönder min bokningskolv. Detta gjorde han innan jag sa att jag skulle bränna ner huset om det ombildades till bostadsrätt, märk väl.

Att ha rena lakan ikväll är alltså viktigt för mig, kan ni förstå det?

F.ö. måste jag verkligen lära mig dricka te.

Att tappa kraft

Vidare kan meddelas att jag i linje med mitt nyårslöfte haft detta års hittills mest obehagliga upplevelse idag. Jag hade tid hos tandhygienisten på City Dental, och såg fram emot det. Jag vet inte vad jag inbillade mig. Kanske att de bara skulle skrapa lite lätt på tänderna och säga "det här ser mycket bra ut, vi är klara nu". Men kunde jag haft mer fel?

Nej, det kunde jag inte. Jag satte mig tillrätta i stolen och småpratade lagom semi-animerat med hygienisten. En väldigt sympatisk kvinna som såg ut att vara ungefär arton år gammal. Hon hade en ljusblå huvudduk på sig och verkade praktisera islam. Detta hindrade henne emellertid inte att då och då vila sitt mjuka bröst mot mitt huvud. Åh, dessa märkliga och svårkategoriserade motsägelser som föds i mötet mellan kulturer, så här i efterdyningarna av postmodernismen!

Följde så en timme av smärta, ångest, ånger (varför borstade jag inte mer noggrant?!) och skräck ("du kommer väl tillbaka om ett år?"). Jag hade ont i händerna efteråt, för jag hade försökt kanalisera ångesten genom att vrida fingrarna krampaktigt (och en smula efterblivet). Jag kom ut ur det där undersökningsrummet som en lite räddare, lite svagare, och lite mindre människa. Det var inte alls roligt.

Next stop PC Jersild

Igår sov jag längre på eftermiddagen efter jobbet än jag gjorde på natten. Ett par välsittande, färdigslitna Acne-jeans har del i detta. Efter luren gick jag sömndrucken till Candylands vernissagefest. Där har jag alltid lika roligt. En massa människor stod utanför och rökte, och det första som mötte mig när jag kom in var en äldre man iklädd en vit och mycket anstötlig pudeldräkt. Jag frågade honom:

- Är du the real thing? Är du Kjartan?

Han svarade genom att vända sitt bukkake-vitsminkade ansikte ifrån mig och vifta på sin lilla pudelsvans. Det var mycket motbjudande. Jag blev alltså enormt imponerad, och detta möte försatte mig i ett tillstånd av pur lycka som jag kom att befinna mig i resten av kvällen. Vid vissa tillfällen kunde jag blunda och på fullaste allvar känna hur blombuketter slog ut ur mina handflator.

Jag gick ut för att röka, och fick en cigg av en kvinna med ett mycket rött läppstift. Hon sa att de var ekologiska, och dessutom helt fria från tillsatser. Man kunde enligt henne röka dem inomhus. (De var så ofarliga att de inte omfattades av antirök-lagen.) På paketet stod det Natural Flavor, men detta uttalades av kvinnan och hennes väninna konsekvent som "naturalflower", varför jag kom att känna skepsis inför allt de sa.

Konsten som ställdes ut bestod av en ca tre kvadratmeter stor golvliggande platta på vilken man monterat guldpläterade vass-strån som riste och skakade med jämna mellanrum. Detta ristande och skakande ombesörjdes av en elektrisk motor som brummade hemtrevligt. När jag kom in igen efter ciggen såg jag en mycket berusad kvinna i gummistövlar försöka vika ihop ett av dessa vass-strån och stoppa ner det i sin jackficka. (Kvinnan var inte min syster.) Hon tittade tillbaks på mig med en oändlig skuldmedvetenhet. Jag kände ingenting.

Sedan följde en tröstlös diskussion med systern om huruvida jag är tunnhårig eller ej. Detta för mig obestridliga faktum ryms inte i hennes världsbild, som i stort sett går ut på att när en man börjar tappa håret bör han utan vidare dröjsmål krypa in under en trappa och dö. Samtalet började med att hon tyckte att jag borde skaffa samma frisyr som min vän R, en nästan exakt replika av P.O. Enquists hitler jugend-klippning som jag förfärdigade på honom förra veckan. Jag mejlade en väninna och beskrev frisyren, men råkade blanda ihop referenserna och skrev att jag klippt en P.C. Jersild-frisyr på min vän. Detta reagerade min väninna märkligt nog inte alls på (men det kan förklaras med den just nu så populära termen "nivåsänkt").

Flytande tal, nedsatt språkförståelse

Räknar du på fingrarna?
Har du haft svårt att lära dig klockan?
Har du svårt att snabbt avgöra olika tals värden?
Har du svårt att hantera pengar?
Räknar du långsammare än andra?
Har du haft problem med att lära dig multiplikationstabellen?

- Då kan du lida av dyskalkyli!
- Åh, det skulle förklara så mycket.

Istället för att göra det jag har betalt för gör jag som vanligt något annat. Fördjupar mig i följderna av allehanda neurologiska skador till exempel. När jag pluggade lingvistik fick jag läsa fascinerande fallstudier om patienter med olika typer av afasi. En sådan beskrev en man som efter en hjärnblödning förlorat förmågan att i tal bilda begripliga meningar och ord. Däremot hade han en helt perfekt och kontrollerad prosodi, så stod man bredvid honom på ett cocktailparty skulle man inte ta honom för en afatiker. En egenhet med just hans typ av afasi var att han saknade insikt om sitt tillstånd. I hans huvud var det inget fel på hans tal, men det irriterade honom något enormt att ingen verkade fatta vad han sa.

En annan fallstudie behandlade en kvinna som efter en bilolycka där hon slagit i huvudet utvecklat svårigheter att säga vad hon höll i handen om hon inte såg det. Till exempel: Om man la en gaffel i handen på henne medan hon blundade kunde hon använda den på rätt sätt, men inte säga vad det var. Hon gissade, men på helt slumpmässiga alternativ som "tändsticksask", "näsduk" eller "tårta".

När min familj var nyinflyttade i en trea på Östermalm på åttiotalet skulle mamma sätta i nya glödlampor. Hon gick upp till grannen ovanför för att be att få låna en liten fällstege. Grannen var en man i sextioårsåldern, ganska proper, såg samlad ut.

- En stege? Ja, det har jag nog, vänta här.

Någon minut senare kom han tillbaks med en projektorduk.

- Är den här bra?
- Mja, det var inte riktigt en sån jag hade tänkt mig...
- Ja, men då vet jag. Vänta lite.

Här började mamma så smått uppleva en specifik aspekt av livets obegriplighet. Trapphuset var alldeles tyst. Inifrån mannens lägenhet hördes slammer från köket. Han kom ut igen, den här gången med en handvisp i rostfritt stål.

- Här har du!
- Vet du, vid närmare eftertanke har jag nog en lite större stege någonstans.

Bursit

Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag är så sömnig. Och ute i fikarummet förbereder de någonting, jag känner det på mig! Jag måste vidta åtgärder.

Den iranske mannen, och hur jag kom att känna tvivel inför en god sak

Jag såg något så vackert härom dagen på mitt stamfik. En pappa satt med sina två barn, en pojke och en flicka i elva-tolvårsåldern. De satt tysta, alla försjunkna i varsin bok. Pojken hade en liten anteckningsbok han skrev något i ibland. Pappan såg ut lite som en fyrtioårig matematikprofessor, halvkort mörkt hår, runt huvud, glasögon. Alla hade samma hårfärg. En riktig liten Wes Anderson-familj. Jag blev rörd.

Sedan åkte jag tunnelbana. På vägen dit stoppades jag av en iranier som ville att jag skulle skriva mitt namn i ett upprop mot tortyr och dödsstraff i Iran. Jag sa att jag gärna skrev under, men ville veta vilka han representerade. "Så, så. Jag kommer till det!" sa han och visade mig sin pärm i vilken han samlat pixliga bilder av hemska hängningar och fötter fulla med blåmärken. Jag blev illa till mods och ville bara att han skulle komma till delen där han berättade vilken organisation han jobbade för. Jag fick se en lista med några få underskrifter. Till höger om namnen fanns rutor man kunde kryssa i för att ange hur mycket man skänkt. Det rörde sig om gåvor på mellan 300 och 5000, och ingen hade gett mindre än tusen kronor. Det hela gjorde mig mycket misstänksam. Denna känsla mildrades inte av att se att organisationen hette Rörelsen för iransk kultur. Mannen såg mitt tvivel och visade mig ett insamlingstillstånd från Länsrätten. Det var kopierat, och man hade använt tipp-ex på vissa delar av papperet.

Paprika is the devil

För några dagar sedan åt jag lunch med mina kolleger. Vi skrattade och skämtade - som alltid - och atmosfären var sådan att man kände sig tillfreds, lycklig rentav. (Trots att man kanske är pank och tunnhårig.) Någon fällde ett riktigt cyniskt och briljant skämt, och i skamblandad glädje skrattade jag ut en bit mat på låret. Då jag är ganska väluppfostrad tog jag snabbt och stoppade den i munnen igen. Jag var säker på att ingen hade märkt min fadäs. Men jag upptäckte ganska omgående två saker, vilka båda bidrog till att situationen plötsligt blev en annan:

• Jag kände inte igen smaken på matbiten. Jag åt pasta, men jag kunde svära på att biten jag stoppat i munnen innehöll paprika, vilket jag vet att Pasta Carbonara inte gör.
• Kollegan som satt framför mig uttryckte med sitt minspel en blandning av skam (över att ha råkat spotta ut en bit paprika på sin bordsgrannes lår) och äckelblandad förvirring (över att samma bordsgranne utan att tveka och med ett nöjt leende snabbt ätit upp just denna paprikabit).
  

Okej,

ett lite halvlamt klipp med Joan Rivers. Men just de sista tre sekunderna, när hon viftar sådär semidement avvärjande med händerna, det liknar min instinktiva reaktion när en kollega frågade hur jag kunde sitta ner hela dagen framför en skärm utan att somna, och jag sa:

- Jag är manisk.

Och hon trodde jag sa "magisk".

Göra om

Känner ni någonsin när ni ätit, att ni ångrar er? Inte på något bulimiskt sätt, utan mer att ni hade förväntat er mer av både måltiden och den efterföljande mättnaden. Jag gör det ganska ofta. Man vill göra om. Men det går ju inte.
Det går inte.

Jaha. Och till lunch åt jag en festlig köttbullemac

ka. Det fastnade rödbetssallad i min intimpiercing. Jag läste VR:s sex-special: En läsare berättade att det mest eggande han kunde komma på var om hans tjej tog på sig ett raff-set och vände rumpan mot honom. Jag nickade instämmande och sökte ögonkontakt med människorna runt omkring mig. Men de var upptagna med sitt. En äldre man satt framåtlutad över en skvallertidning och såg ut som han grät. Jag filade på rimliga angreppsvinklar på min sömnighet. Sömn kanske?

…hitta ett spännande, där kanske ljus och blad, försöker leka med, leka med varandra i sammanhangen, om man säger…

Detta gjorde min dag.

När jag blundar

och stilla kontemplerar över hur helvetet kan tänkas se ut, ser jag detta framför mig: Att tvingas skriva en doktorsavhandling (till och med licentiatavhandling vore illa nog) om kommentarstråden till den här debattartikeln. Bara jag tänker på det hör jag ett lågt, ihållande läte resonera i mitt huvud. Det kommer ur min mun och det går inte att hejda. Jag vill inte tala om artikeln, inte om Pär Ström, inte om att skriva under påverkan av alkohol och smärtstillande. Jag vill bara få ro. Slippa fulheten. Får jag det?

CGV

Det var mkt svårt att gå upp ur sängen imorse. Elementen var emot mig. Eller egentligen bara det närmast sängen. Det var så varmt, och vädret utanför fönstret så kallt. Jag kände obehag. När jag tittade på mitt ansikte i badrumsspegeln såg jag en halvfärdig Rodin-byst av någon anemisk gatflicka med lungsot.

Människorna på pendeln var lika trötta de. Mitt emot mig satt en ung man från mellanöstern och sov lutad mot fönstret. Hans ögonbryn var hårt plockade och ögonlocken hade en vacker mörk ton som drog åt plommon. Det var nästan att jag tog fram kameran och fotade honom, men jag vet inte vad hans mamma (som satt bredvid) skulle tyckt.

En bit bort satt en väldigt ung emo-tjej och flexade med tungan åt mitt håll. Jag visste inte vad jag skulle tycka om det. Gud, nu blev jag plötsligt mycket olycklig. Det är något med att sitta helt orörlig i en kontorsstol framför en billig Dell-laptop och låtsas arbeta. Varför är allt en trasa?


Men förutom att under oöverskådlig tid tvingas se ut som att jag inte sover med öppna ögon, har jag av en väninna delegerats uppgiften att ta en bild av ett foto som en kollega har på sitt skrivbord. Det föreställer kollegan med dotter framför en pixlig bluescreen-backdrop föreställande någon amerikansk raketuppskjutningsbas. Dottern blundar på bilden.

Tills imorgon

Ode on degenerate beauty

Jag fick senaste numret av Grazia av en väninna igår. Hon ansåg att jag hängde upp mig alldeles för mycket på skandinaviska kungligheter och tyckte istället att jag borde intressera mig för amerikanska kändisar. Nu inser hon inte vilken vikt jag lägger vid att de jag läser om faktiskt är kända för något de gjort, varför personligheter som Amy Winehouse och Brad Pitt för mig är fullkomligt ointressanta. Men jag läste naturligtvis tidningen från pärm till pärm och letade efter hemliga tecken, dolda meddelanden. Hittade åtskilliga. Mer om dem en annan gång.

Något som dröjde sig kvar i medvetandet var en bild från en boxningsmatch mellan Ricky Hatton och Floyd Mayweather i Las Vegas. I publiken satt Tiger Woods. Jag har aldrig gillat hans uppsyn något vidare, alldeles för ren och humorlös. Men här, visst är han plågsamt vacker? Degenererad.

Old joy

När jag var ung arbetade jag med gamla. Jag gick hem till gamla och höll dem sällskap. Jag vände på dem som låg i sina sängar, och jag matade dem som var trötta och hungriga. Ofta lyssnade jag på dem när de berättade saker. Ibland berättade de spännande historier ur sina liv, och ibland fanns det varken rim eller reson i det de sa. Men likafullt satt jag och lyssnade medan jag drack deras svaga kok-kaffe och åt deras mandariner.

Det hände ibland att jag berättade saker för de gamla. Historier om min familj, eller bara påhittade saker, ofta med en diffus sensmoral. När jag gjorde det fick de gamla precis samma ansiktsuttryck som Isaac Bashevis Singer har i detta märkliga samtal med Anthony Burgess och förläggaren Dorotea Bromberg. Detta gällde visserligen endast dem av de gamla som faktiskt försökte förstå vad jag sökte uttrycka. Resten, som inte orkade befatta sig med mina monologer såg ut precis som Burgess: Hopsjunkna, trötta, lätt irriterade och inte sällan svettiga. Fast de var aldrig lika välartikulerade.

Överhuvudtaget är detta klipp väldigt bra. Man pendlar mellan att röras av den urgamle Singer (som lätt framåtlutad försöker höra vad Bromberg säger) och att röras av själva initiativet att sammanföra dessa två författare med diametralt olika sätt att samtala. Och det långsamma och trevande tempot gillar ju jag.

mit Glauben und Gefühl

Det händer att min mamma brister ut i sång. Oftast handlar det om tyska folkvisor, som Grün sind alle meine Kleider till exempel. Hon sjunger dem med känsla, och något mindre melodi. Den här låten har hon sjungit också, men jag kan inte minnas att hon gör den med just en sådan här närvaro.

Jag ger upp

Äh, skit samma. Jag kan ju inte skriva märker jag nu. Säger det med bilder istället. Fattar ni nu då?

Hippocrene

För en liten stund sedan tog jag en penna och slängde iväg den mot bokhyllan. Det såg inte alls så normalt ut som jag föreställt mig. Jag är så fruktansvärt irriterad på mina kolleger. De står här i mitt rum och samtalar på ett så överdrivet angeläget sätt, som att de satt på Hall och snart skulle in på isolering i en månad. Jag tänker på Sten Ljunggren i den där kortfilmen där han bjuder in Cecilia Frodes halvt efterblivna Hare-krishna-missionär för att sedan slå ihjäl henne med ett trubbigt föremål när hon blir illa till mods och vill gå. Dessförinnan hade han öppnat telefonkatalogen på måfå och väst obsceniteter i örat på främmande kvinnor.

Jag satt nere i biblioteket en stund efter att ha ätit en ganska god ansjovissmörgås. En man kom in och frågade efter en Almodovárfilm (sic!), och jag grabbade tag i hans rockärm och tittade vädjande på honom. Väste:

- Snälla...!

Jag har precis trettio dagar kvar på den här arbetsplatsen. Tvåhundrafyrtio timmar. Fjortontusenfyrahundra minuter av de nästföljande tre månaderna rakt ner i makulatorn. Men ni vet, snart, mycket snart (i kosmiska mått mätt) blir det lite tasting of flora och säkert en del sunburnt mirth.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag hade betald semester. Det bästa jag gjort. Kan verkligen rekommendera det.

Höll du några av dina nyårslöften?
Ja: "Fira inte nästa nyårsafton med mamma". I år ringde jag henne inte ens på tolvslaget, och för det har jag hemska skuldkänslor.

Gjorde någon av dina vänner sig skyldig till mord i år?
Förmodligen. Men de höll det hemligt för mig.

Dog någon som stod dig nära?
Eh, Maggan?

Vad var din största framgång i år?
Någon glömde något i min lägenhet.

Största misstaget?
Något drog ut på tiden lite för länge.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej. Gud, nu kommer tvångstankarna. Peppar, peppar. Jag kan tänka det men inte skriva ut det. Jo det kan jag: AMPUTATION! Bort! Inte mer nu.

Bästa köpet?
En datta.

Vad spenderade du mest pengar på?
Alkohol, som vanligt.

Är det något du saknade år 2007 som du vill ha år 2008?
Vet inte. Rikligare hårväxt kanske?

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, det är väl klart! Vilken fråga. Är du deppremerad eller?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det tog sig, ungefär halvvägs.

Rikare eller fattigare?
Mycket rikare, faktiskt.

Smalare eller tjockare?
Lika slank som alltid.

Vad önskar du att du gjort mer?
Det vanliga: varit snällare.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slapphet, indolens.

Hur tillbringade du julen?
Se ovan.

Hur många one night stands?
Sådant har jag aldrig sysslat med.

Blev du kär i år?
Det är väl klart! Har jag ett hjärta av sten eller?

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nä, hat är så trist.

Bästa boken du läste i år?
Det minns jag inte, för jag är så jävla slapp och indolent!

Största musikaliska upptäckten?
Att även musik spelad på "riktiga" instrument kan låta bra.

Vilket datum från år 2007 kommer du alltid minnas, och varför?
Min födelsedag, för den var grand!

Något du önskade dig och fick?
Visst.

Något du önskade dig men inte fick?
Äsch, inget viktigt.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Vaknade, gick till jobbet, gick hem, somnade.

Hur många år fyllde du då, din gamla skata?
Det ska du skita i!

Hur skulle du beskriva din stil år 2007?
Typ aidssjuk åttiotalsbög i the Village, som vanligt.

Vad fick dig att må bra?
Alkohol, pengar, techno, kvarglömt gods.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Hurdå, menar du?

I'm just a happy intellectual

Observerat idag:

• En buss hade sladdat och hamnat på tvärsen över vägbanan.
• Busschauffören tittade på mitt SL-kort som vore det en smutsig nalle.
• En defekt skjutdörr på pendelstationen lät som en sorgsen trumpet varje gång den öppnades och stängdes.
• En svartmuskig man avbröt en snöröjare i hans högljudda arbete för att fråga var man kunde köpa kaffe, just som jag gick förbi.
• Mitt eget ansikte i tågfönstret, betydligt piggare än rimligt.

Verktygslådan!

När man kommer hem efter en lång och utmattande arbetsdag är det sista man väntar sig att bli misshandlad när man stiger in genom dörren. Men det var just vad som hände mig. Någon, vi kan kalla denne någon "en granne", hade lagt en intresseanmälan om ombildning i brevinkastet. Bostadsrättsombildning är antikrist, men vad som verkligen utgjorde den stora kränkningen var namnet man hade valt för den framtida föreningen: Verktygslådan. Det är så efterblivet. Jag tänker gå till Länsrätten och utan ett ord bara lägga fram lappen med Verktygslådan argt och rättshaveristiskt markerat med en röd penna. Tjänstemannen kommer läsa vad som där står och sedan skaka på huvudet och säga:

- Så här får det ju bara inte gå till!

Och ibland

skriver någon annan det bättre.