Min stil, hösten 2007:

Jag börjar med att imorgon skaffa den lilla diamanten i vänster öra. Sedan fem blonda peruker i olika tjocklekar (beroende på luftfuktigheten), en bra rakhyvel. Samt en ungdomlig body spray, kanske Date Party.

Nature played this trick on me

Det här, och detta är nog det vackraste internettet gett oss, hittills.

OBS: inget löje

Och skulle ni någonsin tröttna på sex, har vi här något minst lika obegripligt. Vid 0:25 gör jag en liten hastig appearence.

Allt ska bort!

Jag säljer hela mitt bohag. Ni hittar mig på Bäckvägen någonstans. Följ bara stanken. Jag är klädd i vadmal och fuktigt ylle. Jag är den som står och inte vet vad han ska göra av sina händer.

"Ute med grabbarna"

Skeppsbar igår. Var där med en vän som börjat läsa självhjälpsböcker av typen The Game, för att som han säger, bli en man. Den som ledde honom in på detta var där också, en klasskompis från gymnasiet. Jag frågade honom vad man får ut av sådant, och då berättade han att allt började med att han fick en kris när han skrev sitt examensarbete. Han hade ställt sig frågan vad han egentligen ville ha ut av livet, och varför han mådde så dåligt. Det han kom fram till var att han tidigare varit för reaktiv i relation till andra människor (tjejer), men att han nu lärt sig att kväsa sina impulser att vara den "snälla kille" man blir om man uppfostras av sin mamma. Sedan följde en rad plattityder om att "ta för sig", "sluta drömma" etc.

Här gjorde jag misstaget att introducera mig själv i samtalet. Jag sa nämligen att jag för min del är ganska nöjd med bekräftelsen, alltså att jag sällan behöver följa upp och profitera på någons visade intresse men nöjer mig med att det finns där. Vad jag inte sa var att det förmodligen handlar mest om att jag inte vill göra folk besvikna, fall from grace osv. Men här blev han Tom Cruise i Magnolia och utbrast "När ska du sluta leva i en drömvärld? Ta för dig av livet!". Där någonstans gick jag hem.

På väg mot Slussen hamnade jag mitt i ett gäng aggressiva arbetare. Eller man kanske kallar dem fotbollshuliganer, vad vet jag. De hade slagits med en annan grupp huliganer och planerade att hinna upp dem någonstans för att fortsätta praktisera denna uråldriga umgängesform arbetare emellan. Rätt vad det är ligger tre av dem med varsin polis över sig, och någon skriker "NER! NER PÅ MARKEN!". Jag blir livrädd och ser mitt halvtrista liv passera revy framför mina ögon. Vad jag tänker här är att någon kommer börja skjuta, och jag försöker bestämma mig för vilket av mina vitala organ jag ska försöka skydda. Men kommer fram till att det inte skulle tjäna något till att skydda sig mot pistolkulor med händerna.
Jag står där och fladdrar med händerna ett tag, alternerar att ha dem över huvudet och runt magen. Sedan bedarrar den omedelbara faran och jag kan lämna platsen, lite mer förödmjukad än minuten innan.

På tunnelbanan satt jag sedan mittemot en tjej som inte såg ut att ha haft sitt livs roligaste kväll. Och då jag just genomlevt lite nära döden-spex ville jag på något sätt göra skillnad, ni vet, göra gott. Jag pendlar mellan att säga något i stil med "Jag känner din smärta", och att (den här är lite svårare, jag vet) framföra George Michaels Father Figure med vagnens eritreanska tjejer som callback-kör. Det slutar såklart med att jag typ ger henne en "varm och medkännande" blick. Dessvärre ser den i stort sett likadan ut som min "kalla och förebrående" blick.

As time goes by

En av de böcker jag skulle ta med till en öde ö, eller till och med, säg, Alingsås, det är en porträttbok av Barbara Davatz jag hittade på en utförsäljning på Moderna. Boken, As time goes by, består av svartvita porträtt av människor i Davatz' bekantskapskrets tagna -82, -88 respektive -97. Den första gruppen visar unga människor, ofta par, svartklädda, vackra. Sex år senare har en del av paren brutit upp, nya par har bildats. Ytterligare nio år senare går det nästan inte att känna igen vissa. Ruth, som på bilden ovan går från übercool och tillsammans med stans hunk Pietro, ser i slutet på nittiotalet ut som en lingvistiklektor, gift med en kamrer el. dyl. Det är klart, folk åldras. Och vad skulle vara poängen med att vara ung om man inte med åren blev fulare?

Jag blir lika drabbad varje gång jag tittar på bilderna. Ett par som kunde vara hämtade från någon Jim Jarmusch-film följs åt under hela åttiotalet, men på bilden från -97 står kvinnan ensam. Jag kan inte återge vad de här tre bilderna gör. Vore det inte så platt kunde jag säga att det var haiku i bildform. Jag skulle gärna lagt upp fler bilder, men jag har inte fler. Hitta boken, ni kommer inte ångra er.

Why did I laugh tonight?

Windows Vista Ultimate (uppgradering) är den mest mångsidiga versionen av Windows Vista. Det är det första operativsystem där de avancerade infrastrukturella funktionerna i ett företagsinriktat operativsystem kombineras med hanterings- och effektivitetsfunktionerna hos ett mobilitetsinriktat operativsystem och de digitala underhållningsfunktionerna i ett kundinriktat operativsystem.

Men nu var det inte det jag skulle prata om. Jag råkade slå sönder mobiltelefonen häromdan. Och nu öppnar sig återigen ett fiffigt tillfälle att med ett nytt nummer få slippa veta vem som inte ringer.

.

I mitt italienskalexikon översätter de pipistrello med "flädermus". Det tycker jag är rätt gulligt.

nobody loses all the time

För ett antal år sedan brukade det stå en man på Hötorgets perrong i Stockholm. Han var en av dem som slussats ut i samhället genom den reform Göran Persson sanerade landets ekonomi med under nittiotalet. Mannen brukade ha på sig en flottig trenchcoat, toppluva samt lite för små hornbågade glasögon i 50-talsstil. Han var lång och hade ansiktet fullt av brustna blodkärl. Han var helt enkelt mycket obehaglig.

Som många av dessa utslussade individer hade även han en specialitet, eller repertoar om ni vill. Om galningen vid Åhléns spelar munspel dygnet runt hade Hötorgsmannen en mer riktad metod att besvärja sina demoner med. Han brukade smyga upp bakom ryggen på folk, företrädesvis unga tjejer, och innan de hunnit känna lukten av honom flås-skrek han i staccato: "STICK! HJÄLP MIG! STICK! STICK! HJÄLP MIG!".

Jag har alltid kommit ihåg detta, och tänker: är inte de orden ett koncentrat av allt som sägs, och inte sägs, efter ett dåligt break-up? (Om det nu finns bra)

logg

Idag har jag, i ordning:

1. Stört två oskyldiga människor i deras arbete.

2. Druckit 1 st kopp "mocca"-kaffe.

3. Läst Bengt Ohlssons krönika i DN PåStan.

4. Knutit skosnöret.

5. Raderat loggfilerna på jobbdatorn.

6. Sovit sittande i två minuter.

7. Känt en lukt av avlopp.

Drömmen om ett skämt

Det är ju så trist att höra om andras drömmar, men vi säger att det jag nu ska berätta hände på riktigt. Usch, det var hemskt! Jag var med min pappa på något slags kurort i Österlen (jag har ingen aning om var det ligger, kanske nära Göteborg?), och vi bodde i timmerstugor. Det fanns en stor och fin matsal med vita dukar på borden. Där satt pappa medan jag var ute på gården och plockade kottar. Plötsligt hör jag hur pappa börjar vråla. Ett primalskri som aldrig slutar. Han är utom sig av raseri, och ingen kan lugna honom. Jag går till receptionen och säger "Det verkar som att min pappa har fått ett nervöst sammanbrott", och får en suck till svar "Jo, och det är ju inte första gången idag...". Hela tiden är jag märkligt lugn och distanserad. Lite chipssugen.

Train of luv

Jag hittade den här underbara bilden på en sida för tågentusiaster:


Jag ser en hel roman i den. De är sådana queens när man tittar på dem!
Först har vi den snygge stationsvärden. Lång och stilig står han och avnjuter plebsens beundrande blickar...



...medan han hälsar på den plågsamt självmedvetne och lätt ondulerade Uncle Monty-konduktören, som bara håller på att brisera av mallighet!



Samtidigt står en underlydande unibrow med mord i blick precis bakom. Han tänker inte finna sig i att vara femte hjulet den här gången!



Men det kan däremot den här lilla fjollan!

Blue ribbons of HATE!!!

Nacka kommun har anlitat en ideell förening för att sköta svenskundervisningen för nyanlända invandrare i stadsdelen. Förutom det svenska språket får eleverna också lära sig om landets historia och sedvänjor. Föreningen har ett nära samarbete med Arbetsförmedlingen, och har således som motto att invandrare generellt är efterblivna latmaskar och ska behandlas därefter:

BlOgGhAt! bLoGgHaT!

Hatbloggen nr 1 återkommer med ett orättvist och plumpt påhopp på författaren Daniel Sjölin. Pojken är en duktig författare med ett svårartat ålderskomplex. Han känner sig inte hemma i 2000-talet. Han vill förnya romanen. Han vill återuppfinna romanen. Ett projekt som han var med och sjösatte redan på 40-talet, men som ännu inte verkar ha gett resultat. Och när han inte återuppfinner litterära formspråk har han ett program i TV där han varje vecka framför sin alldeles egna, rätt habila imitation av Kristofer Lundström.

Meningslöshetenenenen

Nu har Maggan tappat bort en fil jag tillbringade en hel dag med att låtsas arbeta med förra veckan. Jag stormade ut ur rummet och välte ner ett helt tjog med pärmar i ren ilska.

Svensk TV

Gårdagens hela arbetsdag fylldes av ett tvångsmässigt tittande på Youtubeklipp med folk som kräktes i direktsändning. Den tändande faktorn var självfallet tjejen som kastade upp under ett samtal med en "tävlande" i Nattöppet. Och jag säger det mina vänner, om vi inte ser henne inom kort i ett vettigt, eller åtminstone vettigare (vilket inte blir så svårt) program, ja då är det något fel på svensk television. Fast det behöver ju ingen kräkas i direktsändning för att exemplifiera. Men vad jag syftade på var hennes enorma proffsighet. Hon står och tjattrar oavbrutet i två timmar, medan hon håller på och tappar håret av mensvärk. Hon spyr i tio sekunder, och sedan tillbaka framför kameran, fortsätter tjattra, och dessutom med ett leende. När jag tittar på det där programmet kräks jag bra mycket längre än tio sekunder, det vill jag göra klart. Och jag orkar verkligen inte le efteråt.

L.C.

Jag har en vän, och han är sjuk, mycket sjuk. Sedan tonåren har han av en för mig oförklarlig anledning närt en besatthet av en SO-lärare vi hade då. En lite rund, lagom obegåvad kvinna som mest var känd för att då och då brista ut i gråt iklädd en stickad tröja med elefantmotiv.
Besattheten är inte sexuell (vad jag vet), och den har heller inte tagit sig uttryck i några vidare kontaktförsök från hans sida. Vad han däremot gör, vilket går hand i hand med hans emellanåt lite passiva peeping Tom-personlighet, är att han skickar sina vänner mejl från adresser han öppnat under hennes namn. I mejlen skriver han att han (hon) är ledsen för alla kränkningar hon utsatte oss för i högstadiet, och att hon nu lämnat läraryrket för att arbeta inom turism.
Igår fick jag veta att han öppnat en Facebookprofil i hennes namn, och att hennes bror skickat en vänförfrågan.

Hjälp!

Imorse försökte jag byta namn på mitt trådlösa nätverk till Äckliga skabb-horan, men det funkade inte. Är det någon som vet hur man gör? Orkar inte med att det heter private_25! Vilket för övrigt är mitt nick på Qruiser.

Kontakt

- Är du också svensk?
- [Ljudet av blixtlås]
- Jaa, jag menar...
- Det var väl en konstig sak att fråga? [med brytning]
- Jamen du förstår vad jag menar...
- ...
- Fasen, det kommer ju ingenting!
- ...
- Man rycker och sliter men det kommer ju bara droppar!
- ...
- Här får man pressa ut det. He he, du vet hur det är...
- [Ljudet av blixtlås]
- Det är så konstigt, bara för att man pratar med någon på toan, ja, DÅ TROR DOM ATT MAN ÄR BÖG! Har du också varit med om det?
- [Ohörbart, suckande]
- Ja, heh.

Cremaster cykel

Det här äger rum någon gång i början på sommaren 2004, väldigt länge sedan alltså. Jag har veckan innan hittat en fin svart cykel och tänker ta den på en längre tur för att visa att nu är det vi. Cykeln är ganska minimalistisk, med borttagen pakethållare. Jag har för avsikt att ta väl hand om den, tänker ta igen för all negligens jag utsatt mina tidigare cyklar för.

Det är en vacker försommardag när jag cyklar in till stan från mitt dåvarande hem i Huddingetrakten. Förhållandena kunde knappast vara bättre för en cykeltur - solen skiner, men det är inte för varmt. (Det är ju så olustigt att bli svettig!) Jag pinnar på och snart är jag framme vid Universitetet. Jag tar den kuperade och snirkliga grusstigen runt Brunnsviken. Jag ser män ligga och sola sina penisar, jag ser Kungliga kanotklubben putsa sina doningar, jag hör sjöfåglar skratta sig hesa. Vattnet glittrar som, ja, jag vet inte vad.

Allt eftersom smalnar vägen, och det blir mer och mer att jag får balansera på en smal gångstig omgiven av högt gräs och allehanda vidriga småkryp. Plötsligt tar stigen slut, och där den borde fortsätta tornar istället upp sig en brant bergvägg. Jag blir brydd. Jag vill inte vända och cykla tillbaka samma väg, men jag är heller inte säker på om jag kan klättra upp med cykeln. För att utreda mina alternativ ställer jag cykeln och börjar klättra upp. Väl uppe ser jag att stigen faktiskt fortsätter, och jag bestämmer mig för att klättra upp med cykeln käckt slängd över axeln. Till saken hör att jag har låga promenadskor med glashal sula på mig, vilket gör det hela mycket spännande. Jag hänger cykelns ram över ena axeln och börjar trevande ta mig uppåt. Minimalistisk eller ej, cykeln är inte särskilt lätt, och jag är inte särskilt stark på den här tiden. Halvvägs uppe och utmattad måste jag ta ett krampaktigt tag om en ungbjörk för att inte rasa ner på det ovärdigaste av sätt. Jag börjar inse att det inte kommer gå. Jag kan inte ens klättra ner igen. Insikten får mig att gråta lite, full av ånger.

Jag vänder blicken ner mot backen. Mellan bergets fot och Brunnsvikens vassfyllda strandkant är det tre, kanske fyra meter. Lite här och var står smala träd, och min strategi blir att kasta ner cykeln med sikte på ett av träden. I min hjärna är allt uträknat: cykeln ska helt enkelt bara landa och stanna där den landar. Jag håller cykeln framför mig, kollar att jag inte sitter fast i den på något sätt. Att ramla ner för ett berg och landa på en cykel är något jag alltid i möjligaste mån försöker undvika. Jag tar sikte på en ung och spänstig lönn, och kastar cykeln.

Vad som händer är detta (och jag ser det i ultrarapid): Cykeln roterar i luften och landar med framhjulet först. Med en överraskande elasticitet studsar den sedan upp i luften, gör en 360 graders volt och fortsätter med en graciös rörelse genom luften, utan att vidröra ett enda träd, för att sedan landa några meter ut i Brunnsviken. Den sjunker mycket snabbt.

Efteråt är allt väldigt tyst. Jag står där uppe och håller i min ungbjörk. Vinden blåser lite i trädkronorna. Långt därborta ser jag en liten båt sakta åka förbi.

Autismen

Igår var vi på fest i Teaterhögskolans lokaler. Jag hade fått för mig att det var Mimhögskolan som skulle stå för det, men det visade sig dessvärre bara vara mimlinjen. Men att det överhuvudtaget finns en mimlinje på en statlig högskola borde ju väcka anstöt hos varje förståndig människa. Det finns alltså ingen Mimhögskola, men det borde ju bara vara en tidsfråga...

Kvällen var en enda lång och tröstlös jakt på folk att tigga cigaretter av, och jag har aldrig varit med om att det har varit så här svårt! De med cigg i handen vände bara bort ansiktet när jag kom med mitt ärende. Värst var det när jag gick fram till ett gäng på kanske sju pers, och sporde "är det kanske någon här jag kan bomma en cigg av?". Ingen gjorde ens en ansats att uppmärksamma min närvaro, så jag fortsatte: "Jag kan tänka mig att suga av er allihop för en enda cigg!". Här tror jag någon skrapade med foten, men jag är inte säker.

Here goes

Ska vi ses på Handlar'n i Kransen om en kvart? Jag kommer stå där och vifta med en handskriven lapp som i mina ögon ger mig rätten att hämta ut den datta jag beställde för tre veckor sedan. Men handlar'n kommer vara obeveklig. Jag kommer pendla mellan att vädja, hota, resignera, vädja och återigen hota. Det kommer antagligen sluta med att någon av oss skallar den andre i bröstet.

*crazy*

Genom en relation hade jag en gång nöjet att stifta bekantskap med en man av det här slaget. Mannen jag kände var dessutom skäggig, medelålders samt invandrare. Som president gör man inte en lika bra rättshaverist, dessvärre. Men den otyglade galenskapen har de gemensamt.

Det här

tycker jag är kul:

/c/ före mjuk vokal är inte [k]!!!

Nu fick jag ett kryptiskt meddelande från en Anci på Facebook. Vad jag undrar är: uttalar hon sitt namn "Anki"? För i så fall har vi en kandidat till tävlingen "Fulast och mest udda stavning på ett fult namn". Nuvarande förstaplatshållaren är sedan en tid tillbaka "Cevin".
Jag ska genast fråga hur hon uttalar sitt namn, om hon förstår frågan vill säga.

Reading

När jag reste runt i Mellanöstern för flera år sedan bodde jag i några dar hos en nyfunnen vän i den Egyptiska staden Ismailiya. Där åkte vi moppe, rökte brass och satt på kaféer som var fulla av män som spelade dam och drack te. Min vän hade en stor familj med flera småsyskon och en mamma som pga hederskulturen inte kände för att prata med mig. En av hennes söner var en enormt vacker tolvåring som liknade en ung Bob Dylan. Han hade de karaktäristiska bruna erosionerna på tänderna man får om ens dricksvatten innehåller för mycket klor, men som lätt misstas för dålig tandhygien.

Eftersom jag på den här tiden föredrog böcker framför människor satt jag ibland på vårt rum och läste. En gång stack en av systrarna in huvudet och frågade om jag inte ville sitta med dem i vardagsrummet istället för att vara ensam (vilket är något mycket suspekt i den delen av världen). Där satt halva familjen på en matta mitt i rummet, och i ett hörn stod en pytteliten tv och visade en egyptisk sitcom där en storväxt blonderad kvinna plågade sina stackars män. Alla syskon var väldigt nyfikna på mig, och det som fascinerade dem mest var att jag ville sitta själv på rummet med en bok. Och jag tror den tolvårige dylanbrodern helt enkelt sa det bäst. Tänk på kontexten här, och hur osannolikt han formulerade sig (och jag hittar inte på, han sa verkligen så) när han tittade på mig och frågade:

What is the benefit of reading?

S

Just idag sitter jag och "jobbar" på Södermalm, i ett rum med egen toalett! Dessutom finns det en säng på rummet. Men nej, jag är inte prostituerad.

genaleverantören

Ja mejla dataparadiset.com och ba "vart e min datta?". Dom ba "vi ha skicka ut den, du ha fått den", ja ba "nä fö vaettere ja ha ente fått den", dom ba "wuuups!", å ja ba "ööööhhh...", dom ba "de måste blivi nå tjall nånstans", å ja ba "a men ni måste fixa dehä fö vaettere, annars kommer ja döda er!". Då sa dom "meh, du behöve ju ente bli arg", å ja ba "ni ha schabbla bort en datta för tie tusen, klart ja bli arg! Nu fixa ni de hära!". Sen lite senare så ringerom å ba "ööh, vaettere, genaleverantören hade tappa ditt nummer, men dom gav din datta till posten", å ja ba "bäst förej att dom gjorde de!".

Jag drömde

Ni vet, man vaknar på morgonen och minns nattens drömmar med all önskvärd tydlighet. Men man kan ännu inte riktigt värdera dem, annat än att de var obehagliga eller inte. Jag drömde någonting ganska märkligt i förrgår natt (nej, jag ska inte tråka ut er med något långt och meningslöst nu, faktiskt) och insikten om drömmens betydelse har successivt växt inom mig. När jag vaknade tänkte jag "hm, ja det var ju en riktigt sinnessjuk dröm det där!", men utan att känna obehaget jag känner nu. Nu plågas jag av tankar av sorten "vad är jag för en skadad människa egentligen?", och "jag borde få behandling för det här!". Och snart kommer jag även tänka "varför i helvete skulle jag dessutom skriva om det på bloggen! Varför!?".
Men faktum är att jag drömde att jag hade samlag med en katt.

Do you tend to lie a lot?

Gjorde ett personlighetsstörningstest för att se om jag kanske kunde bli långtidssjukskriven. Jag vet inte, finns det något att jobba med här?

Paranoid: Low
Schizoid: Low
Schizotypal: Moderate
Antisocial: Moderate
Borderline: Low
Histrionic: High
Narcissistic: High
Avoidant: Low
Dependent: Low
Obsessive-Compulsive: Moderate

Histrionic är ju uppenbart, jag skriver ju blogg för bövelen. Kanske kan odla min slumrande schizoiditet?

Lindström, den lede

För alla som likt mig hatar Fredrik Lindström finns det ett klipp där han intervjuas av den lika snygga som begåvade Roland Zuiderveld. Vid 1.48 ställer Roland frågan som gör Lindström så illa till mods som han någonsin varit i svensk television. Jag tittar på hans ålande, hans lidande - och det ger mig kraft. Kraft att fortsätta hata.
Titta gärna på den långa versionen också, om ni har tid, som jag.

Kända män jag sett idag:

1. Lars Ohly

2. Jonas Thente

3. Kornél Kovács

Ohly hade helt klart fulast outfit. Den var så bland och arbetarklassromantiserande generic att jag knappt minns den. Däremot hade han en mycket sund färgton i ansiktet, rosiga och lite glansiga kinder. Hans sinnesstämning var emellertid en smula dyster.
Betyg: 3
Kommentar: Man ska inte begära för mycket av psykiskt sjuka människor.

Thente däremot var helt klädd i svart. Jag tror faktiskt aldrig han någonsin burit något annat än svart. Det skulle i så fall vara blöjorna jag såg honom i på Berghain i somras. Ansiktet var kritvitt med en mycket svag ton av hudfärg. På näsan hade han ett par ursnygga Ray-Bans, som dessvärre inte kunde dölja att han har norra Europas bredaste käkben. Han såg överlag skrämd ut.
Betyg: 4
Kommentar: Att döma av hans ansiktston var han första gången utomhus sedan i mars, och det måste väl uppmuntras?

Kovács kom gående i rask takt iklädd en grå rock. Han såg pigg och nykter ut, och hans ansikte var mycket kontrastrikt, med allt mellan en benvit panna och dovt lila ringar under ögonen. Humöret var uppåt, vilket förtog helhetsintrycket.
Betyg: 2
Kommentar: Det går inte att springa omkring på stan och se glad ut.

Vinnaren är följaktligen Jonas Thente, och priset blir väl en hora i Second life. Grattis, Jonas!

Man måste få skratta lite ibland!

Förra veckan kom min chef in och riktigt sprudlade av glädje. Jag blev ganska illa berörd, och frågade vad som stod på. Eller, ja, jag frågade "vad i HELVETE står på?". Då förklarade hon att hon lyckats anställa ännu en assistent, och att vi nu kunde få avlastning i vår tunga arbetsbörda. För er som följt denna blogg ett tag har det ju varit tydligt hur min arbetsbörda ser ut. Man kan säga både A och B om den (bland annat har den möjliggjort just denna blogg), men något man definitivt inte kan kalla den är "tung".

Efter att hon sagt detta satt jag en stund med öppen mun och försökte samla alla motstridiga känslor som kom till liv inom mig. Jag försökte skratta, men det lät mest som gråt. Maggans beslut att anställa ännu en assistent är utan tvekan ett av detta århundradets allra sämsta och mest obegripliga beslut. Och då räknar jag med invasionen av Irak, Madonnas rap i American life, samt alla som fått gossebarn och gett dem namnet Kevin eller Liam.

Idag talade vi ut. Jag hade med mig en lista med saker jag ville ha sagt, men den la jag ganska snabbt åt sidan. Istället talade vi ut om allt mellan himmel och jord. Det skrattades mycket, och gräts en hel del. Maggan hade laddat upp med choklad och näsdukar, gudskelov!
Nej, nu ska vi springa iväg och anmäla oss till Tjejtrampet. Vi ska cykla tandem!

<.><.>

Häri ska jag lägga skräpet sedan:

.-.-.-.

Jag vill med en högtrycksspruta med brinnande olja spola bort precis allt i mitt hem.

What good

På tunnelbanan idag satte sig en man mittemot mig. Han var fet och skäggprydd, och i handen höll han en Calippo. Snett framför honom satt en kvinna med en keramikform i knät. Mannen sneglade på henne och mitt blod isades. Han verkade samla mod att öppna en konversation med henne, antagligen om keramikformen. Jag ville bara krypa ur mitt skinn.

Skratt-gråt-skratt-gråt

Lyckan förbyttes snabbt i akut ångest. Det slog mig: jag måste läsa Moravias Agostino, analysera en samtida dikt, samt förbereda ett föredrag om genusteoretiska resonemang inom den italienska litteraturvetenskapen, tills imorgon.
Jag blev kall om handen, fick ont i hjärtat. La mig på sängen och grät. Började rota planlöst bland papper och böcker, hetsdrack vodka. Skrev mellan snyftningarna en habil inledning till ett anförande om månggifte, gav upp, grät hårt in i kudden en lång stund.
Sedan insåg jag plötsligt att deadline för de här uppgifterna är först nästa fredag. Vilket bara innebär att jag måste göra om allt detta nästa torsdag kväll igen!

Elizabeth Fraser, i <3 u

Ja, nu har jag klippt mig i alla fall. Och ni får tycka vad ni vill om det.
Dansar "mamma dansar konstigt och obehagligt till Billie Holiday"-dans till Cocteau Twins Fifty-fifty clown på repeat. Rummet är stort och vitt, och det är högt i tak.

Tror ni

att jag skulle passa i den här frisyren?



Känner mig så förtvivlat REN idag förstår ni.

[r]

En fonetiklärare jag hade på universitetet en gång gjorde misstaget att hävda att fonemet [r] i svenska var en tonlös likvid. Jag rättade honom ivrigt, och gjorde det även på andra punkter. Beskäftighet är en av min personlighets grundvalar, och det fick den läraren bistert erfara. Hans blickar mot mig från och med den lektionen rymde både åtrå och brinnande hat. Han var en sällsynt fågel bland fonetikerna i det att han var superkrallig, groomad och utstrålade en otvetydig sexualitet.
Nu har åren gått, och jag mötte honom idag på väg ut ur hissen vid en annan institution. Blicken rymde nu mest rädsla, men fortfarande samma plågade åtrå.

II

Och på tal om pamfletter och regelverk för mänsklig interaktion har vi detta, som dock kanske är väl light. Men som ändå kan fungera som en odispytbar stomme.

Gena, i <3 u

Ikväll mina kära vänner, får ni inte missa Love streams på Filmhuset. Har ej sett den, men Gena Rowlands i Opening night och A woman under the influence ger mig alltid magkatarr. Som att se sin mor stappla in full, förtvivlad, kåt och asförbannad på ens studentskiva ungefär. Danande om inte annat.

Det är inte klokt vad hon kan göra mig illa till mods. Titta på bilden härunder. Hon har precis insett att allt är ett spel för att göra ner henne. Om ett ögonblick börjar hon fäkta med armarna, skrika osammanhängande, göra grimaser.

Till alla jäla as

Jag önskar jag kunde använda länkar när jag pratade, så att också folk som saknar referenser kunde förstå vad jag sa.

Pamfletten

Okej, nu skred jag till verket. Jag skrev en pamflett och skickade ut den med det interna faxnätverket. I den deklarerade jag:

1. Ett generellt och omedelbart förbud mot alla sorters toalettljud inom fyrtio meter från mitt rum.

2. Ett lika generellt och omedelbart påbud att all kommunikation med mig alltid, jag upprepar alltid, måste ske genom ombud.

3. Att ingen av dessa punkter, eller något annat jag gör, någonsin får ifrågasättas eller på annat sätt kommenteras eller vidarebefordras.

4. Samt att om något av dessa påbud och förbud skulle ohörsammas ska jag med omedelbar verkan sätta eld på kontoret.

Makten

Till min skrala lista över begåvningar kan nu läggas: att se upptagen ut. Det har gått så långt att Maggans kolleger frågar mig, hennes assistent, om de stör när de vill tala med henne. Jag undrar om jag kanske kan begagna mig av den här makten på något sätt. Göra lite omstruktureringar. Sprida obehag.

Berghain

På tal om min systers prepubertala äventyr i nedsläckta rum skrattar jag ofta åt tanken på att befinna sig på någon berlinsk svartklubb för att, när alla toaletter är upptagna, gå in i närmaste darkroom och bara kissa in i mörkret. Till stor glädje för någon submissive därinne, men för egen del bara för att man var kissnödig.

Svarta madam

När jag var barn brukade vi leka en lek som heter "Svarta madam". Den går ut på att man står två eller tre ungar i en nersläckt och kolmörk fritidsgårdstoalett och stirrar in i spegeln medan man skanderar "Svarta madam! Svarta madam! Svarta madam, kom fram!". Och då var det meningen att man skulle se något i spegeln. Tittar man tillräckligt länge i totalt mörker kommer man ju tillslut se något, särskilt om man är omgiven av elaka ungar som hetsar: "Ser du nåt?", "Ja, nåt vitt tror jag...", "Ha haa! Vita madam! Din mamma kommer dö!", "Meh, säg inte så!", "Ha haaa!" (flera i kör). Det slutade vanligtvis med att den mesigaste ungen (jag) sprang ut och grät, och varje gång resulterade detta i att leken förbjöds. Ett förbud som i sin tur ledde till hårda bestraffningar från de andra barnen, mot mesen som grinat.

När jag berättade om leken för min tio år äldre syster visar det sig att också hon lekt den, men att den såg ganska annorlunda ut då. På hennes tid samlades man i kuddrummet, drog för persiennerna och släckte lamporna. När allt var helt svart började man sakta treva sig fram i mörkret, och den man råkade på fick man förlusta sig med.
Det står med mer än önskvärd tydlighet klart att hennes liv från början gav bra mycket bättre förutsättningar till en icke-neurotisk sexualitet än vad mitt gjort, hittills.

162962

...jo förresten, din mamma är min lillasyster. Vet du vem jag är nu?

Hat-sms

Ja, kära vänner. Mobilen kom aldrig tillrätta. Buhu! (kort, okontrollerad fulgråtssnyftning)
Vaknar dagen efter försvinnandet av att syster ringer och säger att mamma är så orolig, jag hade uppenbarligen ringt hennes mobil klockan tre på natten. Ironin! Jag som hade bett er att ringa mamma, och så går den jävla pundaren som stal mobilen och gör det helt på eget bevåg. The nerve.
Känner hursomhelst att jag måste gå ut med ett offentligt klargörande: alla som fått hat-sms från mig det senaste dygnet kan bortse ifrån dem, utom möjligen om ni känner att de var befogade.

Kvällen jag åkte in till stan för att se om den fanns kvar på Little Persia var definitivt en av de deppigaste kvällarna det här året. Mobil-lös och utan planer stod jag på Götgatan i duggregnet och väntade på att någon jag kände skulle gå förbi. Hände såklart inte. Alla var uppklädda och på väg till roliga fester, och jag stod där med knän på jeansen och spillde Yalla på jackan.

Men på tunnelbanan hem såg jag något som nästan uppvägde för ledsamheterna. Vid Mariatorget stiger det på en tolvårig zigenarpojke (jag vet, man får inte använda det ordet, men, ja, eh). Han hade den vanliga outfiten: svart taxijacka med moccadetaljer, svarta sladdriga kostymbrallor, och on top inte en välkammad snebena som brukligt, men en kort snagg. Vad som var så fantastiskt var det han hade på fötterna: ett par svarta, välputsade lackboots med nedhasade skaft. Synen var så spektakulär och obegriplig. Jag fick det inte att gå ihop.

163985

...ni mobbade mig för femtio år sedan, och nu ska jag mörda er!

...

Det här är min sista bild av mobilen. Den ser väl ungefär likadan ut idag. Lite skabbigare kanske.

och farväl, jag har aldrig haft mycket att säja, farväl, jag vill, jag vill att skräcken tar slut

Jag söp bort min mobil igår. Extremt fånigt med tanke på att jag bara drack tre öl. Eller kanske fyra. Någonstans på Söder ligger den i en vattenpöl. Om någon hittar den, ring "Mamma mobil" och säg att jag dragit mig tillbaka, att hon inte ska vara orolig. Och att hon inte ska försöka nå mig på mitt jobb.

Jag och apan

Jag är ledsen, det är mitt i natten och jag har druckit alkohol. Men den här bilden har distraherat mig så länge, så länge.



Den är så efterbliven. Jonas Leksell är så efterbliven. Och det är så oändligt efterblivet att apan till vänster i bild kommer ha mitt jobb på måndag!
Jag tittar på apan och kan inte låta bli att skratta, så efterbliven ser den ut. Men så tänker jag på min försörjning, och genast blir jag sorgsen till mods.

Titta på apan mina vänner, titta noga på apan. Det är i själva verket jag i färd med att knyta ihop mina dagliga tolv minuter av arbete, fotad av en webcam.

Stangertz

Idag mejlade jag mig sjuk från jobbet. Ja, ni läste rätt. Förutom att jag har ett jobb som inte kräver någon som helst produktivitet kan jag även mejla mig sjuk. Det ger inte de bästa förutsättningarna för att "få någonting gjort", så att säga. En liten törn i min kalla svarta sten innanför bröstbenet är dock att den där katt-klappande apan antagligen provsitter min skrivbordsstol i detta nu.

Jag såg en hemsk film igår. Filmhuset visade Halldoffs Det sista äventyret, och på inrådan av Croneman gick jag och såg den. Det var ett mycket olyckligt beslut. Två timmar av 70-talssläpiga repliker ("Hu många haru lega me?!", "Ha väl ente du me å göra!", "Vafan, ja bli ju skitlessen!", "Amen du behöve ju ente skrika på me förde!", "Felåt då!").
Jag orkar verkligen inte skriva mer om den där deppremerande dyngan. Göran Stangertz som en ful och ofattbart osympatisk "antihjälte" som plågar och misshandlar sin stackars tjej och sedan går omkring i en dammig park och fulgråter, varpå han börjar tjata om fiskar och åker roddbåt med en tjock man, och avslutningsvis inleder ett platoniskt förhållande med en krallig psykskötare som verkligen borde ha applicerat gestaltterapi på sitt skådespeleri.

Obildad

Teater kan vara en så jobbig konstform. Det är alltid samma sak: hårda stamp i golvet, skrik, gälla manierade skratt, spott mot parketten. Alltid samma sak. Jag blir precis lika illa till mods varje gång.

-Jag haaatar dig!
-Inte lika mycket som jag hatar mig själv!
-Ha ha haa!
-Jag har just avslutat ett långt och destruktivt kärleksförhållande med min mor!
-Ha ha haa!
-Jag avskyr mig själv! Min gud, jag är så försmådd!
(Hårda stampanden, möbler som kastas omkring, skrik)
-Vad tar du dig till?!
-Jag ska DÖDA dig!
-Inte om jag hinner före!
-Jag är så ensaaam!
(Kvinnan kastar sig ner på golvet, sliter sitt hår, stöter underlivet mot en byrå medan hon skär sig med en krossad spegel)

Ridå.


Det där kan förstås ha varit någon söndagsmiddag.

Bollen

När jag var barn hade vi fiskar hemma. Små, ynkliga, fula i all sin oansenlighet. Det hände att jag tog upp en ur akvariet för att titta, men så slank den ur mitt grepp och in under någon byrå. Då gick jag snabbt ut ur rummet och började sparka boll, för att glömma. Man kan säga att jag sparkat boll sedan dess.

Magasinet

Jag behövde luft. Mitt kontor var ovädrat, fullkomligt inrökt. Så jag sa till Maggan att jag skulle till magasinet (det finns inget sådant). När hon svarade "Det finns inget magasin", sa jag "Jag ska till magasinet!"

Jag tog en pärm och gick ut. Det första jag såg när jag kom utomhus var detta:




"Sluta!" skrek jag. "Sluta!".

Logg

Inhandlat på Kocksgatans Konsum igår 22.31:

2 st folköl
2 st nudelpaket


Erhållet av kassörskan, tillsammans med växelpengar:

1 st hånflin


Tog med mig från Konsum, förutom varor:

1 st positiv grundsyn

Samtliga

inlägg i denna blogg skall förstås bildligt, ej bokstavligt. Ingenting är självupplevt, eller upplevt av någon överhuvudtaget.
Jag skulle gärna toppa denna informationsruta med en bild på en orientalisk religions störste profet iklädd tamdjursskrud, om inte människorna tog så illa upp.

I jordkällaren

Jag önskar jag var hemma, instängd i min lilla jordkällare. Inga fönster, bara flämtande lågenergilampor. En laptop, ett kylskåp, en liten elspis. Utanför ett svagt surrande från en dieseldriven generator. Inomhus lukten av fuktig jord, ruttnande mat och FOPPATOFFLOR!

Dagen dålig

Idag stod planeterna i en synnerligen ogynnsam position.
Tristessen på jobbet var taktil på samma sätt som förrförra veckans 100%-iga luftfuktighet. Än en gång blockerades jag i varje försök att konversera mina kolleger. Satt och stirrade ner i skrivbordet som en tioåring.
Efter jobbet ville jag muntra upp mig med en sushi på Torsgatan. Men det gick fel där med. "Ingen soppa?" frågade jag när jag fick in min beställning. "Eh, the?" fick jag till svar, samt ansiktsuttrycket hos en japan i färd med att vässa knivarna för en mycket efterlängtad harakiri. När jag senare gick fick jag inte tillstymmelsen till hej då, bara en förebrående min. Visst var det inte mitt fel? Eller det var det nog. Jag borde aldrig gått hemifrån.

<3

Min kärlek är hård och kärv, Maggan. Men rättvis!

På allmän begäran:

Min arbetsplats.

Mitt liv

I en roman av Paul Auster är en man ute och promenerar när det plötsligt, en halvmeter framför honom dimper ner en stor takpanna. Hade han varit lite kvickare skulle han krossats. Denna insikt kastar honom in i en livskris och han lämnar sin familj utan ett ord, åker omedelbart till flygplatsen och hoppar på första bästa flyg åt helvete. Han landar någonstans i mellanamerika, träffar på en man som samlar på hela världens telefonkataloger, av vilka han upprättat en egen databas. Denna kräver ständig katalogisering, och vår man börjar jobba för honom och tillbringar all sin vakna tid i en enorm jordkällare under en öde industripark mitt ute i ingenstans. Rätt vad det är dör hans arbetsgivare, och det slumpar sig inte bättre än att vår vän råkar låsa in sig i jordkällaren och sakta kvävs till döds bland tonvis av arkiverade meningslösheter.

Maggan, it was really nothing

Idag har jag, i effektiv tid, arbetat i:

12 sekunder.


Nu ska jag försöka sova lite. Har en ganska bekväm stol. Måste hitta något Youtube-klipp där folk arbetar, så det kommer lite jobb-ljud från mitt hörn av kontoret.
Väck mig om det händer något, ok?

+++

I Budapest ser alla människor hemskt miserabla ut. Ansikten i samma ton som borstat stål, sammanbitna efter år av leversmärtor. När dörrarna på spårvagnen stängs ljuder exakt samma tvåstrukna C som inleder Sébastien Schullers Weeping willow. Jag kan inte tro annat än att det finns en tanke med det.

Eeh,

Salvada, ditt Blessed Herbs starter kit funkade inget vidare. Kan jag ha gjort fel någonstans?

Det här är allt jag har kvar nu.

...

Ungdomar, så här kan det gå om man cyklar omkring med felkalibrerade växlar. Nu vet ni det!

Absurditeter

Jag kan inte bestämma mig för vad som är mest tragiskt i historien om Larry Craig. Är det att han så envist förnekar ett så uppenbart händelseförlopp? Eller är det kanske att han dels verkar i sammanhang där det är omöjligt att komma ut som bög (det är klart, han är gift, det komplicerar ju saken), dels lever i ett samhälle där det är olagligt att ta kontakt med människor på offentliga toaletter? Det känns som att denna sistnämnda absurditet hamnar i skuggan av Craigs fånerier.